Melissa officinalis har en lång historia av användning inom medicin, särskilt i Europa där den har använts sedan medeltiden som behandling för stress, ångest, sömnlöshet, matsmältningsbesvär, kolik och depression. Den grekiske läkaren Theophrastus tros ha hänvisat till denna växt när han hänvisade till de helande egenskaperna hos en växt översatt som ”honungsblad”. Även om den sällan används eller undersöks isolerat, kombineras den behagligt doftande örten ofta med andra lugnande och ångestdämpande örter som valeriana, humle eller kamomill. Samtida forskare har fokuserat sin uppmärksamhet på Melissa officinalis nootropa – eller kognitiva förstärkande – egenskaper samtidigt som de undersöker behandlingar för senilitet såväl som på växtens ovanliga antivirala aktivitet mot herpes simplex-viruset. Växten är rik på en mängd olika fytokemikalier, varav ingen kan anses ansvarig för alla dess farmakologiska effekter.
Viss forskning har uteslutande fokuserat på växtens eteriska oljor. Rik på flyktiga oljor som ger växten sin behagliga arom och det vanliga namnet ”citronmeliss”, mycket av dess smärtlindrande, muskelavslappnande och antiseptiska aktivitet har tillskrivits närvaron av den kemiska eugenolen. Dess antivirala egenskaper tros vara produkten av några av växtens många terpen- och terpenoidföreningar, mestadels producerade i hårliknande strukturer som kallas körteltrikomer som finns på bladen, blommorna och stjälken.
Eteriska oljeextraktioner av Melissa officinalis skiljer sig från helt etanol- eller vattenextrakt, även om de inte lyckas fånga många av dess andra aktiva föreningar. Mycket av växtens kognitiva prestationshöjande egenskaper misstänks vara producerade av fenolantioxidanten rosmarinsyra, som finns i högre halter i hela växtextraktet. Denna kemikalie kan också vara ansvarig för örtens påstådda ångest och stressavlastande aktivitet genom dess hämning av ett enzym som är ansvarigt för nedbrytningen av gamma-aminosmörsyra – hjärnans naturliga hämmande neurotransmittor.
Viss forskning har också föreslagit att Melissa officinalis kan ha antityreotropisk aktivitet. Detta kan visa sig vara till viss nytta vid behandling av hypertyreos eller Graves sjukdom genom att störa verkan av den överaktiva sköldkörteln. Annan forskning har visat att växten kan öka serumnivåerna av de potenta antioxidanterna glutationperoxidas och superoxiddismutas. Mer forskning behövs dock från och med 2011 för att underbygga dessa fynd.
Trots detta breda utbud av medicinska tillämpningar tros verkan av denna växt vara ganska mild. United States Food and Drug Administration (FDA) klassar Melissa officinalis som en allmänt säker livsmedelstillsats. FDA gör dock inga bedömningar om säkerheten eller effekten av växten eller dess extrakt vid behandling av något medicinskt tillstånd.