Vårdlämnare är de barn som har lämnat fosterhem, eller som vid 18 års ålder inte längre får fosterhem eller boende som avdelningar i staten. Termen är vanligare i Storbritannien och Australien, men börjar användas i USA. Vanligare är att barn och unga vuxna som anses vara vårdgivare i USA hänvisas till som att de har ”åldrats” ur systemet.
I de flesta länder där fosterhem finns finns det viss hjälp för barn som når 18 år och saknar hem. Vissa länder kommer att göra sitt yttersta för att ge dessa barn ekonomiskt stöd och bostadsstöd tills de är 21. Ändå finns det oroande statistik om vårdtagare.
I Storbritannien bestämmer sig vissa vårdtagare för att bo på egen hand vid 16 års ålder eller uppåt. Dessa barn har en alarmerande låg grad av gymnasieexamen i motsats till deras kamrater som inte är i systemvården. Dessutom, i USA, är det mindre benägna att äldre barn går på college, att de har jobb i ett år eller mer, och att de är mer benägna att begå brott och hamna i fängelse. Även när den statliga vården har varit utmärkt är det mindre sannolikt att vårdgivare har goda ekonomiska ledningsförmåga och kunskap om grundläggande vård som att veta hur man lagar mat, handlar eller tvättar.
Enbart denna statistik tyder på att den typ av vård som ges för dessa barn är otillräcklig för att förbereda sig för vuxenlivet. Vad många av dessa unga vuxna dessutom saknar är en familjemiljö dit de kan återvända för stöd och råd. Det finns organisationer, online och genom olika statliga myndigheter som kan hjälpa till att överbrygga denna klyfta för vissa vårdgivare, men vissa har blivit skadade av själva systemet som stödde dem, på grund av otillräcklig vård i grupphem eller fosterhem. Även när grupphem och fosterhem ger stor omsorg, är barn i fosterhem vanligtvis där på grund av svåra omständigheter i sin primärfamilj, och skador på psyket från föräldraskap som anses vara kränkande eller otillräckligt kan inte underskattas.
Det finns några oerhört bra fosterföräldrar som förblir engagerade i sina fosterbarn som fyller 18 och går in som förebilder och stöd för dessa barn. De kanske inte får extra ekonomisk hjälp från staten för barn som har åldrats, och ibland har fantastiska fosterföräldrar helt enkelt inte råd att fortsätta vården på samma nivå med barn som är lagligt vuxna. Ett fåtal pilotprogram har försökt arbeta med vårdgivare, ibland skapade boendesituationer för dem tillsammans, eller hitta fosterföräldrar eller mentorer som är villiga att tillhandahålla den hemmabasen. Dessa program verkar framgångsrika men är inte universella antagna, och det finns många tidigare systembarn som inte har tillgång till sådana program.
Vårdgivare fortsätter att utgöra en utmaning för ett samhälle. Som tidigare avdelningar i staten är de i huvudsak statens unga vuxna eller ”byns” barn. Förespråkare för dessa unga vuxna föreslår att fler program ska finnas tillgängliga för dessa nya vuxna för att hjälpa dem att navigera i världen, fortsätta att bedriva utbildning och göra sunda val som inte bara kommer att gynna dem utan hela samhället. Viktigast av allt är att dessa nya vuxna behöver stöd, rådgivning och fortsatt tillgång till statliga tjänster som hjälper dem att sätta sina fötter på vägen till personlig framgång.