Alternativ för att hantera psykomotorisk agitation kan inkludera mediciner, rådgivning, terapi och användning av begränsningar i extrema fall. Patienter med detta symtom upplever rastlöshet och oavsiktliga rörelser som att vibrera, knacka och knyta fingrarna. Det kan förekomma hos vissa personer med psykisk ohälsa såväl som hos patienter med kognitiva funktionsnedsättningar eller hjärnskador och ibland utsätter patienterna för risk för fall och skador. Behandlingen kan börja konservativt för att se om det kan vara möjligt att stabilisera patienten med dessa medel innan den blir mer aggressiv.
En potentiell behandling är medicinering för att minska ångest och ge en viss lugnande effekt. Ett antal mediciner kan användas för detta ändamål, vanligtvis med en låg dos för att ge största möjliga nytta med lägsta risk för biverkningar. Patienter kan ha lättare att utföra uppgifter när de inte är rastlösa med psykomotorisk agitation, särskilt om symtomen stör deras finmotorik.
Vissa patienter drar nytta av rådgivning och sällskap; personer med demens kan till exempel uppleva psykomotorisk agitation eftersom de är nervösa och rädda. Att sitta med patienten, kolla efter uppenbara skäl för ångest som törst och prata kan lösa symtomet. Psykiskt sjuka patienter kan också arbeta med en kurator för att identifiera situationer där stress får dem att börja utveckla oroliga rörelser som pacing. Detta kan hjälpa dem att kontrollera sin agitation mer effektivt.
Sjukgymnastik kan övervägas för vissa fall av psykomotorisk agitation, även om det inte alltid är effektivt. Att koncentrera sig på uppgifter med en fysioterapeut kan hjälpa till att lindra stress och ångest samt hjälpa patienten att kontrollera rörelsen. Vissa patienter använder yoga, tai chi, dans eller andra rörelsediscipliner för att arbeta med psykomotorisk agitation ur ett mer holistiskt perspektiv för att komma till rätta med sin rastlöshet.
I extrema fall kan begränsningar vara nödvändiga, särskilt på natten. Patienter som utgör en risk för sig själva eller andra kan behöva tillfälligt spärras för skydd. Detta är inte en effektiv långsiktig lösning men kan ge en tillfällig åtgärd för att kontrollera psykomotorisk agitation tills en bättre behandling kan identifieras. En patient kan till exempel behöva en dosjustering av ett lugnande läkemedel.
Dessa symtom kan också utvecklas som reaktion på medicinering. Patienter utan en tidigare historia av psykomotorisk agitation kan screenas noggrant för att avgöra om de upplever en medicinreaktion, i vilket fall de överväger att prova ett annat läkemedel. Att byta medicin eller göra ändringar i dosering och schemaläggning kan lösa problemet.