Frodo Baggins är en av de centrala, om inte utan tvekan huvudpersonen, i JRR Tolkiens bästsäljande bok, Sagan om ringen. Han är en intelligent, graciös hobbit, som ärver den onde mörkerherren Saurons Ring of Power. Han måste fatta det plågsamma beslutet att försöka förstöra ringen genom att ta den från sitt älskade hem i Shire till Saurons onda land Mordor, så att han om möjligt kan kasta ringen i djupet av det eldiga berget Doom.
Det finns några viktiga punkter om Frodo Baggins som måste lösas speciellt för dem som bara är bekanta med Peter Jacksons filmversioner av Tolkiens böcker. För det första, även om hobbiter tenderar att ha längre liv än människor och ser yngre ut mycket längre (vilket förstärks av att bära Saurons ring), är Frodo inte bara en ung. När Tolkiens bok öppnar är Frodo på väg att fira sin 33-årsdag, det typiska året för att bli myndig för hobbiter. Han är 50 när han ger sig av på sitt farliga uppdrag, ett eko av den ålder som hans farbror Bilbo (verkligen en kusin) var när Bilbo började sitt ”äventyr” i prequelboken, The Hobbit.
Det finns mycket i Frodos karaktär som är beundransvärt, och när hans resa fortsätter blir hans gestalt tydligt kristuslik. Han är klart och fullt medveten om att han offrar sig själv i hopp om att världen ska räddas. Som hobbit börjar han Tolkiens bok beskrivas som något annorlunda än andra hobbitar. Under ledning av Bilbo har Frodo lärt sig lite alviska, och trollkarlen Gandalf beskriver sitt sinne som ”snabbt”, inte alltid fallet med hobbitar, som kan vara ganska enkla folk. Även om han älskar Shire, sitt hemland, slits han av lusten att ge sig ut på äventyr som Bilbo gjorde, och även om han har många hobbitegenskaper, som ett gott sinne för humor och en kärlek till svamp, har han ett mer eftertänksamt sinne och äventyrlig anda.
Allt eftersom Tolkiens roman fortskrider testas Frodo Baggins alltmer, särskilt av det fortsatta behovet av att bära fiendens ring, vilket fördärvar alla som kommer i kontakt med den. Det främsta behovet för Frodo är att förbli så fri som han kan av denna fläck, och ha den mentala styrkan att i slutändan kasta bort ringen. Detta är ingen lätt uppgift, eftersom innehavet av ringen inte bara är korruptivt utan också beroendeframkallande.
På sina resor åtföljs Frodo av sin trogna tjänare Sam Gamgee, och blir senare guidad av den tidigare ringbäraren och desperata varelsen Gollum. En jungiansk tolkning av Gollum/Sméagol skulle helt klart kalla Gollum Frodos skugga. I de flesta andra tolkningar är Gollum bara en tydlig indikation på vad Frodo skulle bli om han valde att göra anspråk på ringen för sin egen. Att förbli Frodo Baggins och motstå att vara Gollum är en fruktansvärt svår uppgift.
Ändå tjänar Gollum Frodo, i vissa fall, extremt väl. Man bör komma ihåg att Gollum och inte Frodo är ytterst ansvarig för ringens förstörelse, och vidare att Peter Jacksons filmversion återigen avviker från originalet. När Gollum griper ringen från Frodo genom att bita av den stackars hobbitens finger, svarar Frodo inte med våldsam handling eller dåd. Istället dansar Gollum i sin galenskap och jublande glädje över att få ringen för nära kanten av Mount Dooms vulkan och faller in. Frodo trycker inte in honom.
I slutändan gör upplevelsen av att bära ringen det för svårt för Frodo Baggins att återvända till Shire och bo där. Istället för att stanna kvar i Shire, som Frodo tror att han har sparat för andra, inte för sig själv, lämnar han med den sista av alverna för att gå till de grå tillflyktsorterna. Han har gått från landälskande hobbit till en av de stora hjältarna inom fiktionen, och hans slut är både passande och sorgligt. The Grey Havens antyder odödlighet, och kanske visste Tolkien lite att hans karaktär skulle bli nästan odödlig för de många läsare som uppskattat hans arbete. Frodo kombinerar ultimat självuppoffring med bestående kärlek, och är därför att vårdas; liten till växten, men omåttligt stor i andan.