Watergate-skandalen var en politisk skandal som för alltid skadade USA:s presidentskap och Richard Nixons rykte. Det resulterade i att flera av presidentens närmaste rådgivare åtalades och så småningom fälldes och föranledde Nixons avgång från ämbetet den 09 augusti 1974.
Skandalen började faktiskt över två år innan Nixons avgång. I juni 1972 greps fem män för att ha försökt bryta sig in i den demokratiska nationella kommitténs högkvarter, beläget i Watergates kontorskomplex i Washington DC. Virgilio Gonzalez, Bernard Baker, James W. McCord Jr., Eugenio Martinez och Frank Sturgis åtalades med försök till inbrott och försök till avlyssning av telefon och annan kommunikation. Efter omfattande utredningar av Federal Bureau of Investigations (FBI), House Judiciary Committee, Senatens Watergate Committee samt nationell press, blev det uppenbart att inbrottet förmodligen bara var toppen av isberget av tvivelaktiga eller direkt olagliga verksamhet som utförs av personalen på Nixons administration.
Watergate-skandalen avslöjade otaliga maktmissbruk av Nixon och hans personal samt existensen av en ”smutsiga tricks-squad” som var ansvarig för politiskt sabotage, skapandet av en slushfond för kampanjen i samband med Nixons kommitté för att omvälja presidenten ( HLR), och försöket att mörklägga själva Watergate-skandalen.
Under kongressens utredning av Vita husets roll i skandalen kom det fram att det fanns en lyssningsapparat på plats som spelade in allt i Oval Office på band. Dessa band blev centrala i undersökningen av Nixons kunskap om och potentiella inblandning i Watergate-skandalen och ställdes som sådana först av Archibald Cox, den särskilda rådgivaren inom justitiekanslern som tilldelats Watergate-utredningen, och sedan av senaten. Nixon vägrade att släppa banden på grund av verkställande privilegier och beordrade att Cox skulle släppa sin stämning. När Cox vägrade, orkestrerade Nixon vad som har kommit att kallas ”Saturday Night Massacre”.
Efter att det stod klart att Cox planerade att fullfölja stämningen krävde Nixon att justitieminister Elliot Richardson skulle sparka honom. Richardson vägrade, liksom hans ställföreträdare, William Ruckelshaus. Nixon fick dem båda avskedade i ett försök att hitta någon inom justitiedepartementet som var villig att sparka Cox. Efter att Cox slutligen avsattes i händerna på den nya avdelningschefen Robert Bork, utsågs Leon Jaworski att ta hans plats. Jaworski lyckades få Nixon att släppa åtminstone partiella versioner av de kontroversiella bandinspelningarna, varav en visade bevis på att en 18 minuters del hade raderats. Med tanke på det faktum att bandet aldrig hade varit utanför Vita husets förvar ansåg många att det var ett bevis på en mörkläggning.
Nixon avgick från sitt ämbete den 09 augusti 1974, omedelbart efter utgivningen av ett band med konversationer inspelade dagar efter inbrottet mellan Nixon och hans personal angående en plan för att blockera den pågående utredningen. Bandet var och kallas fortfarande för Nixons ”rykande pistol”. Efterträdande president Gerald Ford utfärdade en kontroversiell benådning för Nixon en månad senare, den 08 september 1974, som hindrade honom från att någonsin åtalas för några brott han kan ha begått när han var president.
Watergate-skandalen skapade en allmän misstro mot det republikanska partiet, vilket resulterade i att demokraterna fick fem platser i senaten och 49 i kammaren i nästa val. Det blev också en viktig faktor vid omskrivningen av Freedom of Information Act 1976. Dess inverkan på nationell och populärkultur har faktiskt varit så djupgående att många moderna skandaler sedan dess har förbannats med suffixet ”-gate”.