Under andra världskriget ansåg Tysklands nazistiska militär Warszawa i Polen vara centrum för motståndet mot deras planer på expansion och folkmord på judarna. Tyskland hade ockuperat Polen i flera år 1944, när Warszawaupproret ägde rum. Under drygt två månader började den polska motståndsarmén slå tillbaka mot tyskarna i ett försök att befria Warszawa från tysk ockupation. Medan Warszawaupproret i allmänhet slogs ned av nazisterna, var händelsen viktig för att forma efterkrigsrelationerna mellan Polen och Sovjetunionen och det fick konsekvenser längre än dess korta sextiotre dagar.
Den polska motståndsarmén hade planerat Warszawaupproret ett bra tag innan den faktiska händelsen ägde rum. Deras mål var att arbeta mot polsk befrielse, men också att främja polsk suveränitet under efterkrigstiden. Som de polska styrkorna såg det skulle nyckeln till Warszawaupproret vara deltagandet av de västallierade styrkorna, inklusive USA och Storbritannien. Det blev uppenbart när Warszawaupproret närmade sig att de allierade styrkorna inte skulle nå Polen i tid för att delta i striden. Istället skulle den sovjetiska armén vara närmare och mer kunna hjälpa till i kampen.
Sovjeterna vägrade att delta i planeringen och genomförandet av Warszawaupproret, vilket dock ytterligare spände det redan ömtåliga förhållandet mellan polackerna och sovjeterna. Medan polackerna och sovjeterna kämpade mot en gemensam fiende – tyskarna – var det där deras likheter slutade. Den polska motståndsarmén ville sätta Polen för efterkrigstidens frihet som en suverän nation som hade en demokratisk regering baserad på en mer västerländsk modell. Sovjeterna ville sätta på plats en kommunistisk, pro-sovjetisk regering som skulle passa deras behov i Europa under efterkrigstiden. På grund av denna ideologiska sammandrabbning och andra grundläggande skillnader bildade inte polackerna och sovjeterna en allians.
Sommaren 1944, när den sovjetiska armén korsade den polska gränsen på ett offensivt uppdrag mot tyskarna, inledde den polska motståndsarmén Warszawaupproret. Inom de första dagarna lyckades den polska armén få kontroll över stora delar av staden. De var dock underförberedda och de stod inför många motgångar, av vilka den viktigaste var frånvaron av de sovjetiska styrkorna. Upproret var bara tänkt att pågå några dagar, men striderna drog ut på i veckor istället. Även om stödet så småningom kom, var det inte tillräckligt stort för att göra upproret till en framgång. Tyskarna fick förstärkning och trängde sig tillbaka mot polackerna, och ett dödläge uppstod. Upproret slutade till sist i ett utmattningskrig där tyskarna hade övertaget.