Torskkrigen var en serie skärmytslingar mellan Storbritannien och Island under 1950- och 1970-talen. Även om situationen tack och lov löstes utan blodsutgjutelse, illustrerade den några stora politiska frågor som handlar om fiskerättigheter, territorialvatten och ett lands rätt att skydda sina värdefulla naturresurser. När mänskligt tryck på miljön ökar kan incidenter som torskkrigen hända igen.
Berättelsen börjar med torsken, en fisk som en gång funnits i stor rikedom över Nordatlanten. Torsk har fiskats flitigt av en mängd olika nationer i århundraden, och förmögenheter byggdes på torskfiske på platser som Island. Island har historiskt sett förlitat sig mycket på torsk som industri. Forskare på Island började oroa sig när långdistansfartyg från andra länder fiskade efter torsk offshore. Även om denna praxis var tekniskt laglig, hotade den torskbestånden på Island.
1958 vidtog Island åtgärder och utökade en exklusiv ekonomisk zon utanför dess internationellt erkända territorialvatten. Landet hävdade att detta var nödvändigt för att skydda det hotade torskfisket, och det lovade att upprätthålla zonen med hjälp av ett kvotsystem och den isländska kustbevakningen. Storbritannien ogillade flytten, och de skickade fiskefartyg in i den exklusiva ekonomiska zonen, tillsammans med eskorter, vilket satte igång det första torskkriget hösten 1958. Efter några månader av avsiktliga kollisioner, nätklippning och varningsskott slutade det första torskkriget med ett fördrag och en överenskommelse om att ta framtida tvister till Internationella domstolen.
Torskkrigen, kända på isländska som Þorkastríðin eller Landhelgisstríðin, var inte över. 1972 utökade Island den exklusiva ekonomiska zonen igen, i ett försök att återuppliva det sviktande fisket genom att tvinga ut internationella producenter. De två länderna gick nästan bokstavligt talat i krig 1973, men krisen avvärjdes efter en rad samtal från den nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO). 1975 bröt dock ett nytt torskkrig ut, då britterna vägrade erkänna den ekonomiska utestängningszonen och Island återigen skickade ut kustbevakningsfartyg för att upprätthålla den. Den här gången hotade Island att dra sig ur Nato och stänga en Natobas om inte deras krav var menade, och ett slutgiltigt fördrag nåddes.
Även om torskkrigen kan verka småaktiga, var de en mycket viktig händelse i historien. Island började komma till sin rätt som Nato-makt under torskkrigen, när nationen insåg att den hade hävstångseffekt. Frågor med torskfisket blev mer allmänt erkända, vilket ledde till mer global medvetenhet om hållbart fiske och ett moratorium för torskfiske i vissa länder. Det var tur att ingen dog under torskkrigen; framtida konflikter om krympande resurser kanske inte är så blodlösa.