Berlinmuren byggdes av Tyska demokratiska republiken (DDR) 1961 i ett försök att spärra av den allierade sektorn i Västberlin, ockuperad av fransmän, amerikaner och britter. Den stod kvar till 1989, då den föll tillsammans med resten av järnridån. Det används ofta som ett exempel på extrem isolationism och var ett allvarligt diplomatiskt slag mot relationerna mellan sovjetiska länder och resten av världen.
Efter andra världskriget ockuperades Tyskland av de allierade kontrollrådet medan det stabiliserades och byggdes upp igen. Som en del av ockupationsarrangemanget fick Sovjetunionen kontroll över en del av Tyskland som kom att kallas Östtyskland, medan de icke-kommunistiska makterna kontrollerade Västtyskland. Berlin, en storstad i Tyskland, låg i Östtyskland, och själva staden delades också upp av stormakterna.
Splittringen av Berlin resulterade i en ö mitt i Östtysklands hav, en situation som gjorde alla sidor i situationen obekväm. Östtyskarna fruktade att västmakterna skulle försöka ett övertagande eller befrielse av Östtyskland, medan västmakterna fruktade för medborgarna och arbetarna som var stationerade i Berlin.
Tillgången till Berlin hade varit begränsad tidigare, framför allt 1948 när flera västerländska nationer tvingades arrangera Berlin Airlift, en ambitiös plan för att få mat och förnödenheter till Västberlin. Många östtyskar såg Västberlin som en ö av säkerhet, och många hoppade av till Västberlin i jakten på ett bättre liv. Östtyskarna insåg att de höll på att förlora kontrollen och medborgarna, och på småtimmarna den 13 augusti började de bygga Berlinmuren, en blockad runt Västberlin.
Berlinmuren stängde av tillgången till Västberlin för östtyskar. Det gjorde det också svårt för människor att ta sig ut från Västberlin genom att upprätta en rad kontrollpunkter. Omfattande diplomatiska förhandlingar omgav Berlinmuren och flera kända politiska personer, inklusive USA:s president Kennedy, talade om Berlinmuren. 1963 höll Kennedy ett berömt tal, där han uttryckte solidaritet med folket i Västberlin och konstaterade att Västberlin var en ö av demokrati och frihet i ett hav av kommunism.
Berlinmuren krävde många liv, med det första dödsfallet vid muren inträffade 1961 när Ida Siekmann hoppade ut genom ett fönster på tredje våningen för att ta sig till Västtyskland. 1989, med kommunismens fall, samarbetade medborgare på båda sidor om muren för att riva den och öppnade de 192 gator som hade stängts av byggandet av Berlinmuren. Avverkningen av Berlinmuren var en monumental historisk händelse, och används ofta som en symbol för kommunismens förfall.