En tandterapeut är en tandläkare som utför tandvård, men som inte är legitimerad eller utbildad till tandläkare. Tandterapeuter utför vanligtvis samma tjänster som en tandläkare, inklusive tandrengöring, borrning och fyllning av hålrum. Tandterapi är en kontroversiell praxis i länder som USA och delar av Västeuropa, där det finns gott om medicinskt utbildade tandläkare. I andra delar av världen kan dock en tandterapeut vara en välbehövlig lösning på vad som annars är en djup brist på tandvård.
Utövandet av tandterapi uppstod till stor del som en lösning på tandbrist på krisnivå på många av världens mest avlägsna platser. Även om många tandläkare kommer att resa på kortvariga medicinska uppdrag till avlägsna områden för att ge engångstandvård och kontroller, vill de flesta tandläkare inte flytta permanent till dessa områden. Att utbilda lokala invånare för att utföra tandterapeutjobb ansågs allmänt vara en bättre långsiktig lösning.
Traditionell tandläkarskola kräver en grundexamen, vanligtvis i biologi eller kemi, samt fyra års tandläkarutbildning. Utexaminerade är läkare i tandvård och är vanligtvis licensierade av en statlig eller nationell regering för att tillhandahålla tandvård. Tandvård är ett mycket reglerat yrke, vilket innebär att tandläkare måste klara ett prov och ha regelbunden utbildning för att behålla sin legitimation.
Däremot finns det ofta bara ett fåtal, om några, fasta tandterapeutkrav. Många tandterapeututbildningar har inga utbildningsförutsättningar, och även om vissa program underlättas och lärs ut av legitimerade tandläkare, är det inte alla som gör det. Huvudmålet med ett tandterapiprogram är att utbilda människor i att utföra grundläggande tandingrepp och att ge samhällsrådgivning om tandhygien och tandvård. De flesta tandterapeuter fokuserar sin uppmärksamhet på barn.
Tandterapiutbildningar etablerades först på landsbygden som annars saknade tandvård. Tanken var att utbilda lokala invånare att ta hand om sig själva och att främja samhällets hälsa och ekonomisk stabilitet. I allt högre grad har tandterapiprogram vuxit till att omfatta alla sökande, och tandterapeutens arbetsbeskrivning har utökats.
Medan tandterapeuter fortfarande är vanligast på landsbygden, underbetjänade områden, dyker de också upp i vanliga stads- och förortssamhällen, ofta som ett kostnadseffektivt alternativ till munvård. Tandterapeuter i dessa miljöer driver ofta tandvårdskliniker som tillhandahåller samma tandvårdstjänster som man skulle hitta på vilken tandläkare som helst. Ibland reser de också till skolor och samhällsevenemang för att lära barn om goda tandvårdsvanor.
Många länder har lagar som strikt reglerar utövandet av tandvård. Eftersom mycket av det en tandterapeut gör vanligtvis handlar om tandvård som det beskrivs i lagar och lagar, har tandterapeuter i vissa jurisdiktioner kommit under eld för att de utövar tandvård utan licens. Även om utövandet av tandbehandling tolereras och uppmuntras i vissa samhällen, är det förbjudet och straffas med juridiska konsekvenser i andra. Vissa länder, stater och provinser har svarat på ökningen av tandterapeuttjänster genom att skapa licenssystem och tillhandahålla ett begränsat erkännande av tandbehandling som ett legitimt yrke, men alla har inte gjort det.