Yukon-vargen tillhör arten Canis lupus av grå vargar. Den anses vara en underart, kallad Canis lupus pambasileus, och går även under namnen Alaskan svartvarg, Inre Alaskavarg och Alaskavarg. Yukon-vargar är större än andra vargar och tenderar att ha mörkare päls. De bor i skogsområden i hela Alaska och Yukon-territoriet i Kanada. Befolkningskontrollprogram har påverkat Yukon-vargar i både Alaska och Yukon.
Zoologen Daniel Elliot klassificerade officiellt Yukon-vargen som en underart av Canis lupus 1905. Även om den nu är en separat underart, har den också ansetts vara en del av underarten Canis lupus tundrarum, eller Tundra-vargen, tidigare. Yukon-vargen delar dock inte samma livsmiljöer som tundravargen, och de skiljer sig också fysiskt. Tundravargar har ljusare päls och en längre päls, även om de är ungefär lika stora som Yukon-vargar.
Yukon-vargar har främst svart päls som ibland blandas med andra färger, som grå eller brun. Deras tjocka underull ger dem extra värme i det kalla nordliga klimatet. Vuxna väger vanligtvis mellan 100 och 120 pund (45 till 54 kg) och mäter mellan 5 och 7 fot (1.5 till 2 m) långa.
Liksom de flesta andra medlemmar av sin art är Yukon-vargar mycket sociala och lever i flockar mellan fem och åtta. De finns i täta skogar i de flesta områden i Alaska och Yukon, förutom de nordligaste regionerna och längs kusterna. Vargarna jagar i flockar för att få ner stora byten som caribou. De jagar också ensamma efter mindre byten, inklusive ekorrar och harar.
Yukons regering implementerade Yukon Wolf Conservation and Management Plan 1983 som svar på en minskning av antalet karibouer i Ross River-regionen. Planen minskade vargstammen från 215 till 29. Ett annat återhämtningsprogram som infördes 1992 i den sydvästra delen av reviret minskade antalet varg med 80 procent för att öka bestånden av älg, dallfår och caribou. I Alaska 2009 tillät Department of Fish and Game flygjakt på vargar för att minska populationen med 200.