Voyager 2 är en obemannad planetarisk rymdfarkost, en av de enda som besöker de yttre planeterna och den enda som slutför Planetary Grand Tour – förbiflygningar av Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus – endast möjlig en gång vart 176:e år. För sina besök på alla yttre planeter nämns Voyager 2 ofta som den mest produktiva rymdsonden någonsin. När bilder av de yttre planeterna visas i böcker, tidningar och på Internet används bilder från Voyager 2 i stor utsträckning, särskilt för Uranus och Neptunus.
För närvarande är Voyager 2 dubbelt så långt från solen som Pluto, på cirka 83.5 AU (Jord-Sol-längder) avstånd. Den fortsätter att resa bort från solen med 3 AU per år och har tillräckligt med hastighet för att undkomma solsystemets gravitationsbrunn. Till skillnad från sin partner, Voyager 1, som lanserades en månad senare men betydligt längre bort, har Voyager 2 inte passerat utanför det område där solvinden är den primära kraften i dammpartikeldynamik, känd som heliosfären. Tyvärr, när den gör det, på 2020-talet, kommer den att börja ta slut på ström från sina inbyggda termiska radioisotopgeneratorer.
Lanserades den 20 augusti 1977 från Cape Canaveral, Florida, tog det Voyager 2 mindre än ett par år att nå Jupiter. Den gjorde sitt närmaste pass den 9 juli 1979 och gjorde de första observationerna någonsin av vulkanisk aktivitet på en annan himlakropp, Io. Nio vulkanutbrott observerades, som sprutade ut material så snabbt som 1 km/sek i plymer 300 kilometer (190 miles) över ytan. Den skjuter ut material så långt och snabbt att en del av det når utrymningshastighet, vilket sprider fritt flytande magma i det jovianska systemet.
Med hjälp av gravitationshjälp från Jupiter gick Voyager 2 till Saturnus, upptäckte flera nya månar, sedan vidare till Uranus och Neptunus, där den upptäckte ytterligare månar och tog exakta mätningar av temperaturen och hastigheten på molntopparna på dessa planeter. Än i dag drar planetforskare nytta av de vetenskapliga mätningarna som tagits av rymdfarkosten Voyager 2.