Enligt konstitutionen utses USA:s högsta domstolsdomare till domstolen på livstid. Domstolen består av USA:s chefsdomare och åtta associerade domare. Rättschefen är den högsta rättsliga tjänstemannen i den federala regeringen och agerar som domare i presidentens riksrätt. Under de senaste åren har det förekommit uppmaningar om att ändra livstidsförordnandet till domstolen till en viss tid på år.
Artikel III, avsnitt 1 i den amerikanska konstitutionen tilldelas USA:s dömande makt i en högsta domstol och alla underlägsna federala domstolar som inrättats av kongressen. Domarna i både högsta och lägre domstolar innehar sina uppdrag ”för gott uppförande.” Mandatperioden för högsta domstolens domare upphör endast vid dödsfall, avgång, pensionering eller riksrätt. Associerade domare utses av presidenten och bekräftas med ”råd och samtycke” från den amerikanska senaten.
Högsta domstolens beslut är landets slutliga lag. Domstolens avgöranden kan också påverka befogenheterna för de andra grenarna av den federala regeringen och delstatsregeringar. Livstidstiden för Högsta domstolens domare var avsedd att skydda dem från yttre politiska inflytanden av alla slag.
Många juridiska forskare och kommentatorer har börjat efterlysa en ändring av livstiden för högsta domstolens domare till en viss tid på år. De hävdar att livstid betydde något helt annat i 18-talets Amerika. På grund av framstegen inom medicin och hälsovård tjänar rättvisa mycket längre tid än vad konstitutionens upphovsmän skulle ha förutsett. Det finns också demokratiska och praktiska överväganden som talar för begränsade villkor.
Med en livstidsperiod för Högsta domstolens domare finns det alltid möjligheten att de kommer att tjänstgöra längre än de annars skulle kunna, för att upprätthålla status quo i förhållningssätt till högt laddade politisk-juridiska frågor, som abort till exempel. Det hävdas också att livstidsperioden påverkar den demokratiska processen negativt genom att minska möjligheterna till nya presidentutnämningar. Eftersom presidentens mandatperioder är begränsade kan en president göra flera utnämningar till domstolen, en annan kanske inte har några utnämningar.
Andra förespråkare av fasta villkor för rättvisa hävdar att ”under gott uppförande” tar hänsyn till frågor som fysisk eller psykisk funktionsnedsättning och andra konsekvenser av stigande ålder. Högsta domstolen har befogenhet att reglera sin målbelastning och kan helt enkelt ta emot färre mål för avgörande. Det finns också möjligheten att ledamöter av domstolen blir intellektuellt stillastående eller misslyckas med att reagera på politiska och kulturella förändringar i landet.
Anhängare av livstidsdomar för Högsta domstolens domare hävdar att det står i konstitutionen just så att domarna inte behöver avgöra fall baserat på dagens politiska passioner eller förväntningar. Livstid ger också domstolen en chans att se och överväga grundläggande förändringar som sker i samhället och att ompröva tidigare beslut. De hävdar också att livstid skulle kräva en onödig grundlagsändring. Fasta villkor kan också skapa möjligheten att villkoren kan göras kortare och kortare, vilket gör det möjligt för lagstiftare att snabbare ersätta rättvisa för politiska ändamål.