”Permakultur” är en term som myntades på 1970-talet av två australiensare, David Holmgren och Bill Mollison. Den beskriver i stora drag ekologiskt ansvarsfullt jordbruk, landskapsarkitektur och habitatdesigntekniker. Urban permakultur är permakultur som utövas i städer, och den observerar och införlivar den symbios som redan finns i naturens ekosystem. Den översätter dessa exempel till bästa praxis för hållbar stadsplanering och design.
Stadstransportmönster, förstörelse av livsmiljöer och överdriven konsumtion av naturresurser har lett till försämring av den mänskliga miljön över hela världen. Målet med urban permakultur är att skapa mer hållbara stadssamhällen. Det uppmuntrar stadsstyrelser och invånare att vårda och rehabilitera offentliga och privata utrymmen med tekniker som duplicerar naturens harmoniska självreglerande system.
Filosofin för urban permakultur kräver att stadsbor lever skonsamt på jorden och inte skadar miljön. De viktigaste principerna är att ta hand om jorden, ta hand om människor, begränsa resursförbrukningen och fördela överskott rättvist. Principerna för urban permakultur kräver resursbevarande och implementering av strategier som rehabiliterar ekosystemen i stadsområden genom avsiktlig design.
Det kräver att människor respekterar och arbetar med naturen för att skapa en miljö som försörjer människor, djur och växter. Urban permakultur omfattar också politik som hjälper till att förhindra ytterligare försämring av luft, vatten och mark. Dess bästa praxis använder mångsidig markanvändning som en hörnsten i stadsplaneringen. Dessa designtekniker skapar smarta städer som integrerar aktiviteter som arbete, shopping och rekreation med bostäder.
Permakultur innehåller gröna byggtekniker för bostäder, kommersiella och offentliga byggnationer. Dessa inkluderar användning av återvunnet material, koldioxidvänliga värme- och kylsystem och vattensystem som skördar regnvatten eller minskar användningen av färskvatten. Strategier som gröna tak ökar mängden vegetation som är tillgänglig för att hjälpa till att rena stadsluften. De minskar också energianvändningen genom att tillhandahålla naturlig isolering i både kallt och varmt väder.
Odling av inhemska växter är en viktig urban permakultur som hjälper till att balansera utnyttjandet av naturresurser. Det uppmuntrar också återkomsten av vilda djur som söker efter lokal vegetation, och det minskar behovet av bekämpningsmedel för att kontrollera främmande växter och ogräs. Detta stöder rehabiliteringen av avrinningssystem för dagvatten i städerna.
Ätliga landskapsarkitektur och kommunala trädgårdar är permakulturstrategier som minskar livsmedelssäkerheten i stadsområden. De ger också möjligheter att berika och fylla på stadsmark genom att kompostera avfall efter skörd istället för att förlita sig på kemiska gödningsmedel. Att plantera frukt- och nötträd förbättrar också den biologiska mångfalden. Den ökade tillgången på närproducerad mat minskar också energi som används för transporter för att leverera mat från avlägsna platser.