Upplevd ansträngning hänvisar till den subjektiva bedömningen av den ansträngning som görs under träning. När man hanterar subjektiva egenskaper, såsom ansträngning, smärta eller sjukdom, kan det vara svårt för en person att korrekt bedöma en annans uppfattningar. Under medicinska tester och konditionsutvärderingar kan dock sådan kommunikation bli nödvändig. Av denna anledning är det ofta användbart att använda en standardiserad skala för att beskriva personliga uppfattningar om ansträngning och trötthet. Det vanligaste sättet att uttrycka upplevd ansträngning är Borg-skalan, ett graderat betygssystem som sträcker sig från sex till 20.
Borg Ratings of Perceived Exertion (RPE)-skalan utvecklades på 1950-talet av svenske psykologen Gunnar Borg för att ta itu med frågan om läkare-klientkommunikation. Med avsikten att skapa en korrekt skala som var överförbar mellan en mängd olika individer och uppgifter, utvecklade Borg perceptionsskalor för både ansträngning och smärta. Idag används Borg RPE-skalan i stor utsträckning bland läkare, personliga tränare och rehabiliteringspersonal för att kommunicera med patienter och klienter under fysiska utvärderingar.
Siffror som används i Borg RPE-skalan korrelerar både med hjärtfrekvens och med en verbal deskriptor. I allmänhet är betyget för upplevd ansträngning lika med en tiondel av klientens hjärtfrekvens. I vila är medelpulsen vanligtvis runt 70, med ett motsvarande RPE-värde på sju. Med hjälp av de medföljande verbala deskriptorerna skulle den upplevda ansträngningen beskrivas som ”extremt lätt”.
I andra änden av skalan kan en klient som arbetar hårt på ett löpband ha en hjärtfrekvens på 170. I det här fallet skulle motsvarande RPE-värde vara 17, med en verbal beskrivning av ”mycket hårt”. Den högsta nivån av upplevd ansträngning, en 20, beskrivs som ”maximal ansträngning” och uppnås vanligtvis endast under kontrollerade omständigheter med mycket vältränade individer. För de flesta träningsprogram indikerar ett RPE-värde på nio till 12 en säker och effektiv intensitetsnivå.
För att optimera noggrannheten hos RPE-skalan, skulle tidiga sessioner helst involvera klienten och facilitatorn att arbeta tillsammans med hjälp av en pulsmätare. En pulsmätare ger omedelbar, korrekt och kontinuerlig feedback angående träningsintensitet, och en RPE-skala ger ett verktyg för att kommunicera och kategorisera personliga uppfattningar som följer med pulsnivån. Med tiden bör klienten bli tillräckligt bekväm med skalan för att enkelt kommunicera ansträngningsnivån till handledaren.
Att kombinera pulsmätning med användning av en RPE-skala kan förbättra medvetenheten om hur kroppen reagerar på träning. Beväpnad med denna kunskap blir det lättare att nå och upprätthålla målträningsintensitet baserat på specifika mål. Ännu viktigare är att en konkret förståelse av personliga ansträngningsgränser minskar risken för faror i samband med överansträngning under träning.