Uppköpsdirektivet är en lagstiftningsåtgärd som antogs av Europaparlamentet 2004 för att skapa en rättslig ram för uppköp. Direktivet, formellt känt som 2004/25/EC om uppköpserbjudanden, är ett exempel på lagstiftning som antagits i Europeiska unionen med målet att göra en uppsättning gemensamma lagar tillämpliga för EU:s medlemmar, skapa harmonisering mellan rättssystemen, samt klargöra standarder och gränser för företag och individer som arbetar för att följa lagen. Liksom andra direktiv måste det implementeras på individuell basis av varje EU-medlem och medlemsnationer kan implementera direktiv på en mängd olika sätt.
Utformningen av uppköpsdirektivet tog över ett decennium och inkluderade betydande politiska bråk när EU-medlemmar bråkade om syftet med direktivet och ordalydelsen av språket. Avsikten var att skapa en enkel uppsättning juridiska riktlinjer för uppköp, det var tänkt att effektivisera uppköpsprocessen, vilket gör det lättare för företag att hantera uppköp samtidigt som aktieägarnas och anställdas intressen skyddas. Ojämna och ibland motsägelsefulla lagar i enskilda medlemsländer gjorde uppköp utmanande, vilket sågs som en hämning för att göra affärer i Europeiska unionen.
Enligt uppköpsdirektivet ska enskilda medlemsländer skapa ett regelverk för uppköp, inklusive att utse tillsynsmyndigheter för att granska och godkänna föreslagna uppköp. Direktivet föreskriver också likabehandling av aktieägare, anger att bud måste genomföras inom en tidsram som är tillräckligt lång för att människor ska kunna fatta välgrundade beslut, och kräver att företag som erbjuder sig att göra uppköp ska ge prognoser om hur de kommer att påverka sysselsättningen. Varje medlemsnation förväntas använda Takeover-direktivet för att fastställa sina egna lagar för hantering av uppköp.
Efter antagandet av uppköpsdirektivet anklagade vissa kritiker det för att inkludera protektionistiskt språk och för att faktiskt hindra uppköp, snarare än att underlätta dem. Andra ansåg att lagstiftningen inte gick tillräckligt långt när det gäller tydlighet och skydd för personer som är inblandade i uppköp. Konflikten mellan dessa sidor är belysande för resultaten av de kompromissförhandlingar som användes vid utvecklingen av direktivet.
Många EU-medlemmar hade svårt att genomföra denna lagstiftning. Implementeringsförslagen har varierat i omfattning och karaktär när de enskilda regeringarna i medlemsländerna arbetar för att implementera direktivet. I vissa fall har omorganisationer och reformer behövts inom en nations finansiella regelsystem för att uppfylla villkoren i direktivet och detta har krävt omfattande förhandlingar och diskussioner.