Upanishaderna är gamla, heliga texter som utgör den sista delen av hinduiskt religiöst tänkande. Sanskritordet ’Upanishad’ betyder bokstavligen att sitta vid en mästares fötter för att ta emot undervisning. Kronologiskt följer de Vedaerna och kallas ofta för Vedanta (’veda’, kunskap och ’anta’, slut eller slutsats) av denna anledning. Av de cirka 108 befintliga Upanishaderna anses tolv vara kärnlärorna. De tar formen av dialoger, där varje diskurs handlar om ett metafysiskt, moraliskt eller teleologiskt tema. I korthet handlar tanken i Upanishaderna om Brahman (universell själ) och Atman (individuell själ) och förhållandet mellan de två. Brahmanen är det alltomfattande varelseplanet som fungerar som den informerande principen för all annan existens.
Som med alla religiösa texter, är exegeserna av Upanishaderna många och är informerade av olika metafysiska och religiösa övertygelser; de viktigaste kommentarerna återfinns emellertid i Shankaras, Madhvacharvas och Vishishtadvaitas skrifter. De mest framträdande skillnaderna mellan dessa olika skolor är att urskilja i hur de betraktar Brahmans metafysiska status. Shankara och Madvacharva skiljer sig mest uppenbart i detta avseende, för den förra postulerar att Brahman är obegränsad och bortom tidsmässiga föreställningar om att vara, medan den senare placerar Brahman i pantheon tillsammans med gudar som Vishnu och Krishna.
Upanishaderna registrerar tankar och filosofiska funderingar från en rad hinduiska lärare och visa som arbetade omkring 1000 f.Kr., men som var särskilt framträdande 600 f.Kr. Det har spekulerats i att Upanishaderna från den tidigare perioden utgör en del av Brahmanas (kommentarer) till sina respektive Vedas, men de ska särskiljas från dem eftersom partiskheten i deras undersökning är mer filosofisk och mystisk och omvänt ägnar de mindre uppmärksamhet åt gudar i Veda och deras tillhörande offerriter.
Upanishadernas inflytande är inte begränsat till hinduismen. De är kända för att ha studerats av jainer och buddhister. På samma sätt, under medeltiden, påverkades muslimska forskare som Dara Shikoh, Shajahans äldste son, av hinduisk filosofi och upanishaderna i synnerhet. Han lät översätta ett antal upanishader till sitt hemland persiska. Det var dock med etableringen av den brittiska Raj i Indien och de väl ansedda översättningarna gjorda av den tyske filologen Max Muller som Upanishaderna mötte en stor europeisk publik.