Trögt kognitivt tempo (SCT) hänvisar till ett kluster av symtom som dåsighet, låg energi, dagdrömmer och förvirring, som ibland drabbar personer med primärt ouppmärksamma former av uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet (ADHD-PI). Orsaken till SCT är teoretiserad att vara dysreglering av noradrenalin och andra signalsubstanser, vilket resulterar i för lite stimulering av hjärnan. En hel del kommentarer har framkallats av ämnet SCT. För det första finns symtomen inte i 2000 Diagnostic and Statistical Manuals-IV® (DSM-IV®), vilket har skapat problem angående diagnos. Vissa experter hävdar också att SCT antingen är en pålitlig undergrupp av ADHD eller en helt annan störning.
Dagdrömmer, förvirring, dålig arbetsproduktion och dåsighet kan alla hindra människor från att hålla fokus på jobbet eller skolan. Dessa symtom på trögt kognitivt tempo verkar automatiskt indikera ADHD. Det som saknas i tillståndet, ur diagnostisk synvinkel, är den övergripande höga energin eller piggheten som nästan alltid finns hos ADHD-patienter. Det är inte klart varför detta saknas, och vissa har hävdat att SCT liknar tillstånd som allvarlig depression eller dystymisk störning, istället för att vara mest lik ADHD. Å andra sidan är personer med SCT inte nödvändigtvis deprimerade, och liksom andra patienter med ADHD lider de av ihållande ouppmärksamhet.
Baserat på DSM-IV® har det varit mycket svårt att diagnostisera ADHD-PI hos någon med tröga kognitiva tempofunktioner. Många av SCT-symtomen listades som diagnostiska kännetecken för ADHD i DSM-III®, men de togs bort i DSM-IV®. Användning av DSM-V® hjälper till att lösa detta problem genom att återinkludera de flesta av dessa symtom. Detta borde göra det lättare för utövare att se någon med trögt kognitivt tempo som sannolikt att ha ADHD. Det tycks inte finnas någon organiserad avsikt från en stor grupp av mentalvårdare att klassificera SCT som en annan sjukdom för närvarande, även om enskilda experter har argumenterat för detta.
Att märka SCT som ett annat tillstånd kanske inte är till någons fördel. En person med tröga kognitiva tempofunktioner svarar vanligtvis positivt på ADHD-mediciner. Metamfetamin är ofta det mest rekommenderade, eftersom metylfenidat kanske inte ger en effektiv behandling för denna undergrupp. Möjligen kan serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI) antidepressiva medel, som duloxetin och venlafaxin, också vara effektiva eftersom de interagerar med noradrenalinnivåerna.
Ytterligare vetenskaplig forskning kan komma att förändra hur SCT betraktas i framtiden. Mer information om sambandet mellan dessa symtom och depressiva störningar kan vara användbar. Ett annat fertilt studieområde skulle kunna vara jämförelser av de psykosociala skillnaderna mellan de identifierade ADHD-undergrupperna. Genetisk forskning som pekar ut orsakerna till SCT och dess förhållande till andra tillstånd kan svara på många frågor om denna grupp av symtom.