Traditionella berättelser är berättelser som har viss betydelse i en viss grupp människors kulturhistoria. Termen ”traditionella berättelser” används också ibland för att hänvisa till berättelser som följer traditionella regler och praxis för berättande, oavsett om berättelsen har kulturell betydelse. Traditionella berättelser är ofta viktiga delar av en given kulturs litterära kanon. Det finns många olika typer av sådana berättelser, inklusive myter, fabler, epos, sagor och andra berättande former. I många fall finns sådana berättelser i många olika former av en mängd olika författare; ursprunget till historien kanske inte ens är känt med säkerhet.
I de flesta fall är traditionella berättelser ganska gamla. De är betydelsefulla för en viss grupp människors kulturhistoria och kan till och med tillhandahålla alternativa historier om ursprunget och handlingar för en viss grupps förfäder. Sådana berättelser berättades i vissa fall ursprungligen muntligt och registrerades först på papper en tid efter att de berättats i original. Det faktiska ursprunget till vissa traditionella berättelser är inte känt med något självförtroende.
Många traditionella berättelser, särskilt de som har stor kulturell betydelse, finns i många versioner av flera olika författare. Faust-berättelsen, som berättar om en briljant forskare som är missnöjd med sitt liv och som gör ett avtal med djävulen, är till exempel en traditionell tysk historia som har berättats i många olika former genom historien. Litteraturvetare och historiker kan inte med säkerhet säga när berättelsen uppstod.
Teman och motiv från traditionella berättelser är lätta att känna igen och återanvänds ofta av författare, konstnärer, musiker och forskare. Den faustianska affären med djävulen förekommer till exempel i många olika konstnärliga verk. Detta gäller särskilt i den tyska konstnärliga traditionen där Faust-berättelsen har sitt ursprung. Att låna ett eller flera teman eller motiv från en traditionell berättelse tenderar att få andra att tänka på. Många författare räknar med detta faktum när de lånar från en traditionell berättelse och avser att verket ska få större tyngd och betydelse på grund av den litterära eller konstnärliga traditionen bakom.
Forskare kan också använda termen ”traditionella berättelser” för att hänvisa till berättelser som följer konventionella narrativa metoder. Sådana berättelser tenderar att följa normala grammatikregler, följa traditionella och kronologiska berättelsebågar och fokusera främst på detaljer som är relevanta för själva berättelsen. Icke-traditionella berättelser, däremot, kan följa ovanliga och icke-kronologiska berättelsebågar och kan fokusera på detaljer som till stor del är irrelevanta för själva berättelsens fortskridande. I sådana verk försöker författaren ofta göra en poäng och skapa en estetisk affekt som inte är direkt relaterad till de narrativa händelserna.