Terränglöpning är en individuell och lagsport för löpare som springer utomhus över naturlig terräng som kan innefatta gräs, kullar och skog. Utomhusracing går årtusenden tillbaka, men reglerna för samtida terränglöpning utvecklades först i slutet av 19-talets Storbritannien. Kvinnor och män tävlar i lopp som vanligtvis äger rum under hösten och vintern när den vanliga friidrottssäsongen är stängd. Löpare kan utsättas för snö, regn och hagel. De flesta banorna är mellan 2.5 och 7.5 miles (4 till 12 kilometer) långa.
Denna friidrott, som den kallas idag, utvecklades i Storbritannien på 19-talet. Det första officiella nationella mästerskapet hölls i England 1876, även om loppet förklarades ogiltigförklarat eftersom alla deltagare lämnade den angivna banan. 1898 tävlade England Frankrike i den första internationella tävlingen för terränglöpning. Det officiella internationella mästerskapet invigdes 1903 och döptes om till världsmästerskapen i längdåkning 1973, när evenemanget kom under International Association of Athletics Federations (IAAF) jurisdiktion.
IAAF har inte utvecklat någon internationell standard för längdåkningsbanor, till stor del eftersom den naturliga terrängen varierar avsevärt. I allmänhet är internationella evenemangsbanor loopbanor som innehåller befintliga naturobjekt men som undviker höga hinder som djupa diken och farliga områden. En idealisk crossbana korsar inte en väg och är böljande med jämna kurvor. Löpare börjar tillsammans vid startlinjen och loppet kan startas om om några faller och kolliderar inom de första 328 fot (100 meter).
Ett längdlöparlag i internationell tävling består vanligtvis av sex löpare, av vilka endast ett visst antal, ofta fyra, kommer att göra mål. En individuell löpare tilldelas poäng baserat på hans eller hennes position efter att ha korsat mållinjen. Poängen läggs ihop, och det lag med lägst poäng vinner.
På grund av de olika löpytorna och terrängen kommer teamen att anta unika strategier för varje lopp. I vissa fall kan det vara meningsfullt att spurta i början för att komma bort från mängden löpare vid startlinjen. I andra fall kommer löpare att hålla ett effektivt och jämnt tempo. Vissa lag kommer att springa tillsammans som en grupp medan andra lag uppmuntrar sina individuella löpare att köra sina egna lopp.
Löpare som deltar i terränglöparevent är ofta utmanade mentalt såväl som fysiskt eftersom de utsätter sin kropp för banan, sina medtävlande och elementen. De måste ofta springa genom lera eller snö och utstå extrema temperaturer utan speciell utrustning eller kläder. Dessutom kommer löparna i många lopp att springa i närheten av sina lagkamrater och konkurrenter.
Många terränglöpare deltar även i andra landsvägs- och långloppstävlingar under våren och sommaren. Vissa tävlar i bergslöpning, en variant av terränglöpning där tävlande klarar svåra upp- och nedförsbackar. Andra kan testa sin uthållighet genom att tävla i ultralöpning, eller lopp som är längre än ett traditionellt maratonlopp.