Mandatgränser avser det maximala antalet gånger en person kan inneha samma offentliga uppdrag. En mandatperiod är i huvudsak den tid man tjänstgör på kontoret en gång, och mandatbegränsningar begränsar antalet mandatperioder. Till exempel, i det amerikanska presidentskapet är en mandatperiod fyra år lång. Som ett resultat av mandatperioder kan en amerikansk president endast väljas till två mandatperioder för totalt åtta år.
Ibland gäller mandatbegränsningar även för att sätta gränser för att tjänstgöra på varandra följande mandatperioder i ett politiskt uppdrag. Man ser ofta dessa typer av tidsbegränsningar tillämpas i små politiska strukturer som National Parent Teacher Association (PTA) eller föräldraorganisationer. En ordförande för en lokal PTA kan endast tillåtas att sitta två mandatperioder i följd. Då måste någon annan inneha kontoret. Om ytterligare ett år kan dock den tidigare presidenten sitta i ytterligare två mandatperioder.
Begreppet termgränser går tillbaka till den tidiga demokratin i antikens Grekland och Republiken Rom. Sedan dess har många mandatbegränsningar införts på olika kontor. I USA fastställde det tjugoandra tillägget till konstitutionen, som ratificerades 1951, gränserna för presidentens mandatperiod. Det var till stor del ett svar på presidentskapet av Franklin D. Roosevelt, som var den ende presidenten som suttit i mer än två mandatperioder, från 1933-1945.
Det finns flera skäl till att man hävdar att tidsgränser är önskvärda. Många sittande makthavare har ett övertag gentemot dem som utmanar dem i nästa val, helt enkelt för att de innehar ämbetet. Genom att sätta mandatbegränsningar för vissa ämbeten får fler personer möjlighet att tjänstgöra i olika politiska ämbeten, och så småningom måste de sittande makthavarna avstå från sitt ämbete.
Vissa människor känner också att ”karriär” politiker är mer benägna att göra säkra och populära val snarare än att följa deras hjärtan. Om människor vill sitta i flera mandatperioder kan de fokusera på att se till att de stannar kvar i ämbetet, istället för att ibland komma med eller inta impopulära synpunkter. Vidare kan dessa positioner utan tidsgränser påverka hur makt uppfattas på grund av tjänstgöring. Högre senatorer eller husrepresentanter kan till exempel ha mer makt eller inflytande i vissa avseenden än nyvalda tjänstemän.
Människor som motsätter sig tidsbegränsningar anser att tidsgränser inte är demokratiska. De hindrar människor från att välja den de vill ha som företrädare när politikerna hålls tillbaka av mandatperioder. Enligt motståndare kan mandatbegränsningar översättas till mindre erfarna regeringstjänstemän, och det borde inte finnas någon anledning att byta ut en politiker som utför sitt jobb väl och tillfredsställer folket.
Ämnet om mandatperioder i den amerikanska senaten och på andra kontor i USA och i andra demokratier kommer sannolikt att fortsätta att provocera fram en hel del debatt. I USA:s statliga och lokala myndigheter har vissa också lyckats passera begränsningar för mandatperioden för guvernörsämbetet och i många städer på borgmästarkontoret. Vissa stater begränsar också mandatperioder som en person kan tjänstgöra i statens senater.