Tändningstid är förhållandet mellan gnista och läget för en förbränningsmotors kolvar. Mätt i grader av kolvens slaglängd inom cylinderväggen, är den i förhållande till kolvens före eller framskridna förhållande till den övre dödpunkten av dess slag, eller efter- eller retarderad position. Kolvens läge i förhållande till tändstiftet som antänder luftbränsleblandningen, vilket är tändningstidpunkten, dikterar en motors uteffekt såväl som dess effektivitet vid förbränning av bränslet. Ett fordons bränslesträcka, toppeffekt och motorns livslängd är alla beroende av tändningstiden i förhållande till den snurrande vevaxelns 360 grader.
I en fyrtaktsmotor med insugs-, kompressions-, tändnings- och avgasslag, för vevaxeln kolven till sitt absolut högsta läge i cylindern två gånger i en cykel. När kolven närmar sig toppen av kompressionsslaget, bestämmer tändningstiden när tändstiftet tänds. Om blandningen avfyras för tidigt kommer kolven att kämpa med att stiga helt till toppen av slaget. Om tändningstiden tänder gnistan för sent, tappas kraften, eftersom kolven redan är på väg ner i slaget.
Effektiviteten av tändningstidpunkten kan bäst jämföras med att knuffa en person på en gunga. Om gungan greppas tidigt och sedan följs upp och trycks ner våldsamt kommer gungan att gå upp med stor kraft. Om samma gunga endast kommer i kontakt med påskjutaren när den är på väg bort, kommer personen på gungan knappast att märka kraften i trycket. Detsamma gäller för en kolv i en motor; tändningstiden måste ske vid exakt rätt punkt i kolvens rörelser för att ge maximal effekt.
Med motorn igång ställs tidtagningen in genom att använda en tidtagningslampa och ta en avläsning från motorns harmoniska balansör. Balanseraren är fäst på vevaxeln och är markerad med linjer och numrerad i grader både före och efter kolvens övre dödpunkt i dess slag. Vanligtvis är motorer från 1970-talet och tidigare trimmade före övre dödpunkten och fordon efter 1980-talet tidsinställda efter övre dödpunkten. Detta är ett svar på tillverkarnas försök att trimma fordon för att spara bensin. Dessa så kallade ”smogmotorer” var konservativt inställda i ett försök att ge bättre bränslesträcka, med vissa tillverkare som gick så långt som att flytta balanserarens position på vevaxeln flera grader i det retarderade läget för att förbättra avläsningen.