Symbolik i poesi är en slags litterär stenografi, som används för att förmedla djupare betydelser än orden själva annars skulle göra. Den metriska versen av poesi är vald specifikt på grund av det större sammanhang och samband de kan förmedla till läsaren, som måste göra individuella associationer utifrån sina egna personliga erfarenheter. Symboliken låter detta ske i poesin genom att undvika att direkt nämna avsikter. Poeten försöker väcka unika och starka känslor hos läsaren genom symbolik i poesin, istället för direkta uttalanden som skulle begränsa dess räckvidd och de mångsidiga reaktioner den skulle kunna ha på olika publik.
En primär orsak till poesins förmåga att stimulera reaktioner hos läsaren är på grund av dess användning av symbolik, med mycket färre ord än prosa. Detta drag av poesi ledde till en utbredd rörelse känd som symbolismrörelsen i Frankrike, Ryssland och Belgien under mitten av 19-talet. Det var en populär övergångsperiod som överbryggade den tidigare romantiska perioden i mitten av 18-talet, med modernism och surrealistiska rörelser inom konsten i början av 20-talet.
En annan funktion av symbolik i poesi har varit att dölja den sanna innebörden av en dikt, när dess avsikt är att ta upp tabu ämnen för dagen. Charles Baudelaire anses vara en av de främsta grundarna av symbolismrörelsen. Han publicerade sin diktsamling, Les Fleurs du Mal, eller Ondskans blommor, 1857, Paris, Frankrike. Flera dikter i samlingen ansågs obscena av myndigheterna för anspelningar på sådana ämnen som lesbianism, satanism och drogberoende, och även om författaren och utgivaren fick böter för att ha publicerat sådant verk, sålde det snabbt slut. Det fungerade också som en stor drivkraft för andra poeter att börja använda symbolik i poesi för att uttrycka sina kontroversiella åsikter om livet.
Ursprunget till användningen av symbolism i poesi uppstod vid en tidpunkt i västerländska samhällen då mekaniseringen och exploateringen av fysikalisk vetenskap höll på att slå rot. Idéer om mänskliga uppfattningar om världen som främjades av biologer som Charles Darwin och filosofer som Auguste Comte antydde att ingenting var verkligt förutom det som kunde uppfattas av sinnena. Symbolistiska poeter ansåg att detta försämrade den mystiska och andliga aspekten av mänsklig existens. Poesins användning av symbolik både då och nu har varit ett direkt försök att upprätthålla legitimiteten hos inre liv och kontemplation som går utöver vad som kan kvantifieras eller ges ett dollarvärde.
På grund av dessa rötter i grundandet av symbolismen i poesin har arenan fortsatt att fokusera på att värdera eteriska begrepp som kärlek, meningen med livet och förändrade kulturella värden framför mätbara fakta som uppnåtts genom strikta resonemang. Detta gör att symbolik kan uttryckas i en mängd olika format, från lyriska dikter som kan sjungas eller spelas på musikinstrument till fria associationsdikter som på ytan kan verka meningslösa tills man tänker på djupare. Genren har också haft ett traditionellt fokus på den mörka sidan av den mänskliga naturen, med hjälp av symbolik i ett försök att lyfta fram aspekter av människans existens som ofta noggrant begravs av alla andra uttryck i mänsklig kultur.