Storhjärnan är det största området i den mänskliga hjärnan, som innehåller en hög koncentration av neuroner, eller celler som bildar hjärnans ”grå substans”. Den är uppdelad i flera distinkta områden, kända som lober, som hanterar distinkta funktioner av tanke och sensorisk bearbetning. I pannloben finns en större ås känd som den överlägsna frontala gyrusen, som är belägen ovanpå hjärnan och löper ner mot framsidan och intill vecket som delar högra och vänstra hjärnhalvan. Denna massiva gyrus omfattar ungefär en tredjedel av lobens yta, och den spelar en roll i flera kognitiva processer på högre nivå.
Många av de exakta funktionerna hos delarna av frontalloben, inklusive den överlägsna frontala gyrusen, upptäcks fortfarande. Studier har dock avslöjat några processer som denna gyrus är involverad i. En typ av hjärnavbildning känd som funktionell magnetisk resonanstomografi (fMRI) har visat att denna region är involverad i sensorisk bearbetning. Under motoriska uppgifter som involverar intensiva koncentrationsnivåer, minskar denna del av hjärnan faktiskt i aktivitet. Resultaten av denna studie tyder på att när individer beskriver aktiviteter som får dem att ”tappa sig själva” i koncentration, beror det på en lägre nivå av självmedvetenhet från denna inaktivering.
Stimulering och aktivering av en del av den övre frontala gyrusen på vänster sida av hjärnan kan vara involverad i känslan av nöje. Efter att elektriskt stimulera detta område kunde forskarna framkalla leende och skratt hos försökspersoner. Försökspersonerna tillskrev sitt skratt till alla yttre stimuli som fanns, och skrattade åt incidenter som de annars inte skulle ha tyckt vara roliga. I ett fall berättade en försöksperson för forskare att åsynen av dem som stod i rummet roade henne.
En annan väsentlig funktion hos den överlägsna frontala gyrusen verkar vara dess roll i arbetsminnet. Detta hänvisar till bitar av information som lagras under korta tidsperioder, vilket gör det möjligt att slutföra komplexa mentala uppgifter. Forskning utförd på individer med lesioner eller skador på strukturen visade att de hade svårt att utföra uppgifter som kräver användning av denna form av minne. Större lesioner motsvarade större brister i arbetsminnet, tillsammans med skador som var specifika för den del av storhjärnan som ligger precis bakom ögonen. Specifikt verkade detta spela en roll för att granska objekten i arbetsminnet, såväl som att manipulera dessa objekt för att utföra kognitiva uppgifter.