Van Allens strålningsbälte är en region runt jorden som innehåller ett stort antal fångade energipartiklar. Den består av ett inre bälte med högenergiprotoner och ett yttre bälte av elektroner. Bältet fick sitt namn efter en professor vid University of Iowa som var inflytelserik i dess upptäckt. Strålningsbältet utgör en risk för både elektronik och astronauter som passerar genom det, så rymdfarkoster kräver vanligtvis motåtgärder mot detta hot om de behöver korsa regionen.
James Van Allen hjälpte till att övertyga uppdragsplanerare att inkludera en geigerräknare på den amerikanska Explorer 1-satelliten för att upptäcka laddade partiklar. Denna rymdfarkost upptäckte det inre strålningsbältet efter att det lanserades den 31 januari 1958. Explorer 1 flögs delvis som ett svar på den sovjetiska satelliten Sputnik 1, som utlöste rymdkapplöpningen. Det yttre bältet upptäcktes först av Pioneer 3, en månsond, den 6 december 1958. I själva verket har andra bälten mellan de inre och yttre bälten upptäckts, men de orsakades av övergående solaktivitet och försvann så småningom.
Det inre strålningsbältet består främst av högenergiprotoner. Protoner i det inre bältet kommer från det radioaktiva sönderfallet av neutroner i den övre atmosfären. Dessa neutroner härrörde från kollisioner mellan kosmiska strålar och atomkärnor i rymden. Magnetiska fält över cirka 62 miles (100 kilometer) från jordens yta tenderar att hålla dessa partiklar fångade ovanför atmosfären. Ibland kommer dock dessa partiklar att träffa atmosfären och producera norrsken, de polära ljusen på himlen.
Det yttre strålningsbältet, å andra sidan, består huvudsakligen av elektroner. Det är betydligt längre från jorden än det inre bältet och når ibland ett avstånd på 10 jordradier. Antalet partiklar i det yttre bandet tenderar också att variera mer än i det inre bandet. Partiklar som fångas i det yttre strålningsbältet tros ha sitt ursprung i solen och transporteras till jorden av solvinden.
Strålning i Van Allen-bältena kan orsaka skador på både elektronik och människors hälsa. Satelliter i omloppsbana runt jorden har fått sin elektronik förstörd av aktivitet från geomagnetiska stormar. Rymdfarkoster som passerar genom bälten upplever en liknande ökning av strålningsnivåerna. Astronauter i området kring strålningsbälten skulle få en mycket högre stråldos än i låg omloppsbana om jorden. Därför måste uppdragsplanerare utveckla metoder för att skydda rymdfarkoster och astronauter från Van Allens bälten under interplanetära uppdrag.