Steady state-teorin är en kosmologisk modell av universum där universum expanderar, men den är rumsligt identisk med hur den alltid har varit och alltid kommer att vara. Detta beror på ett konstant tillstånd av materiaskapande i universum, vilket gör att universum kan expandera men ändå skapa tillräckligt med materia för att säkerställa att universum vid alla tidpunkter och i alla riktningar är detsamma. Känslan av universell homogenisering kallas ofta för den perfekta kosmologiska principen och är en nyckelfaktor i teorin. Steady state-teorin, och liknande variationer, ses ofta som det mest troliga alternativet till big bang-teorin och den kosmologiska modellen.
Under 20-talet ledde vissa upptäckter inom de fysikaliska vetenskaperna till utvecklingen av nya kosmologiska teorier som steady state-teorin. Före denna tid indikerade de flesta teorier vanligtvis att universum var detsamma i alla riktningar, och alltid hade varit detsamma och alltid skulle vara detsamma. Det fanns dock ingen känsla av universell expansion, så storleken på universum ansågs vara en konstant.
Steady state-teorin härrörde dock från två huvudkällor: Albert Einsteins allmänna relativitetsteori och observationer av astronomen Edwin Hubble som indikerade att universum expanderade. Dessa upptäckter gjorde den tidigare visionen av ett statiskt universum vetenskapligt osund, och därför behövdes nya teorier för att förklara hur universum kom att bli det som hade observerats. Steady state-teorin och big bang-teorin var bland de två ledande modellerna av universum, och på ett visst sätt är de ganska motsatta modeller.
Enligt steady state-teorin expanderar universum men fördelningen av materia över hela universum är lika och konstant. Denna känsla av ett homogent universum är kanske estetiskt tilltalande och logiskt ideal på ett tillfredsställande sätt. För att redogöra för lika fördelning av materia i ett universum som expanderar, måste dock ny materia skapas för att kompensera för universums expansion.
Steady state-teorin tillskriver vanligtvis denna skapelse ett ”C-fält” som inte bara skapar ny materia utan också orsakar universums expansion. En av de stora bristerna med denna teori, en som ger styrka till big bang-teorier, är att i ett homogent universum bör det finnas en jämn fördelning av objekt som kvasarer, vilket skulle vara bevis på ett gammalt, stadigt universum. Sådana föremål har dock bara observerats på stora avstånd, vilket stödjer tanken att dessa äldre kroppar i universum har utvecklats över tid och avstånd, och inte genom ett stadigt och spontant skapande. Även om många fysiker tenderar att se big bang-teorin som den mest sannolika modellen av universum, finns det fortfarande ett visst försvar av steady state-teorin och liknande koncept som quasi-steady state-modellen.