Statens sång i Oregon är ”Oregon My Oregon”, som valdes 1920 som vinnande bidrag i en statlig sångtävling. Society of Oregon Composers sponsrade tävlingen för att ge alla invånare en chans att skicka in sitt kreativa arbete för övervägande som statens sång. En kompositör från Portland vid namn Henry Murtagh skrev instrumentalmusiken, och en amatörtextförfattare vid namn John Andrew Buchanan lade till orden. Även om båda samarbetade om låten, låg den färdiga upphovsrätten bara i Henry Murtaghs namn. När de två tillkännagavs som vinnare av Oregons statliga sång, lanserade kompositörens sällskap en kampanj för att marknadsföra ”Oregon My Oregon” så ofta som möjligt, och det blev snart ett vanligt nummer som framfördes på skol- och samhällsevenemang innan låtens officiella lagstiftande antagande 1927.
John Andrew Buchanan hade tidigare skrivit poesi och sångtexter som en hobby. Han försörjde sig som domare i staden Astoria vid tidpunkten för tävlingen om möjliga statliga sånger. Han har också tidigare arbetat som skollärare och tjänstgjorde i statens lagstiftande församling i Oregon.
När han började arbeta med staten Oregon ville Buchanan fånga den karga skönheten i statens berg, sjöar och skogar. Han ville också hedra bosättarna från tidigare århundraden som hade arbetat hårt för att göra Oregon till både sitt hem och en unik del av USA. Möjligen tack vare det erkännande han fick från den vinnande tävlingen State Song of Oregon, förverkligade Buchanan senare en dröm om att få en av sina diktböcker accepterad för publicering.
Innan han gick med i tävlingen om staten Oregon, tjänade Henry Murtagh sitt uppehälle med att skriva Broadway-musik och spela orgel i olika biografer under den tid då stumfilmer spelades tillsammans med piano-, orgel- eller ibland kalliopemusik. Han skrev musiken till denna statliga sång med avsikten att göra den unik bland två andra statliga sånger med samma titelmönster och instrumentala låt. Låtarna ”Michigan, My Michigan” och ”Maryland, My Maryland” hade skrivits till samma låt, och Murtagh ville inte att hans färdiga verk skulle placeras i samma kategori som han kunde ha sett som generisk och fantasilös. Han skrev istället partituret som en livligare marsch i F-dur tonarten med de två lyriska verserna spridda över 16 rader med musiknoter.