Spårbevis består vanligtvis av partiklar, mestadels mikroskopiska, som lämnats på en brottsplats av en gärningsman. Undersökningen av spårbevis av rättsmedicinska specialister hjälper ofta till att identifiera källan till ett brott, en misstänkt eller ett offer. De flesta människor lämnar omedvetet spårbevis på platsen för ett brott, och det är ofta svårt att ta bort. Det finns olika former av minutbevis som rättsmedicinska team använder för att bekräfta ytterligare fynd. Det är sällsynt att denna typ av bevis används enbart för att stödja ett fall i en domstol.
Hår och fibrer kan vara nyckelfaktorer för att identifiera en misstänkt eller ett offer, och överförs ofta mellan de två. Det finns en mängd hårelement som kan hjälpa kriminaltekniker under identifieringsprocessen. Fibrer är viktiga eftersom de kan överföras från fordon, kläder, mattor och andra tygbaserade källor till brottsplatsen, eller kan extraheras från platsen och hittas på en misstänkt. Denna del av spårbevis kan begränsa en sökning baserat på redan kända fakta.
Rättsmedicinska team använder ett komplext system för att fastställa nödvändig information från dessa bevis för att begränsa det okända och stödja andra upptäckter. Färg och smuts är också viktiga upptäckter på en brottsplats. Rättsmedicinsk vetenskap kan fastställa märket och modellen på en bil som används för att begå ett brott eller vilken typ av färg från en brottsplats kan upptäckas på en misstänkts ägodelar. Smuts lämnar också ett avtryck på en brottsplats och kan analyseras för att avgöra var en misstänkt kan bo, arbeta eller var han eller hon befann sig före brottet.
Den viktigaste kategorin av spårbevis är biologiskt, särskilt vätskor och blod. Vätskor kan innefatta svett, sperma och saliv, som ofta analyseras för att identifiera deoxiribonukleinsyra (DNA) och matchas med en misstänkts genetiska kod. Bortsett från dess DNA-vikt är blod mycket värdefullt för att återskapa en brottsplats och bestämma tiden då dådet ägde rum. Rättsmedicinsk fotografering används för att fånga blodstänkmönster, vilket gör det möjligt för detektiver att visualisera detaljerna i ett brott.
Edmond Locard, som studerade och experimenterade med rättsmedicin i början av 1900-talet, bevisade att det förekom ett utbyte av bevis under ett brott. Denna teori blev Locards Exchange Principle, som ligger till grund för spårbevis och andra kriminaltekniska upptäckter. De mikroskopiska detaljerna som hittas under en brottsutredning hjälper vanligtvis till att knyta samman de större bevisen och ge ytterligare insikt om en misstänkts beteende och identitet.