Spar- och lånekrisen, även känd som S&L-krisen, är en av de största finansskandalerna i USA:s historia. Påskyndad av en mängd olika faktorer under 1970- och 1980-talen ledde krisen till att hundratals spar- och låneföretag gick på obestånd och resulterade i nya regler för att förhindra att liknande kriser inträffade i framtiden. Även om de exakta orsakerna till spar- och lånekrisen är en fråga för viss debatt, krävde den resulterande finansiella katastrofen en räddningsaktion på flera miljarder amerikanska dollar från den federala regeringen och kan ha varit en faktor i den ekonomiska lågkonjunkturen i början av 1990-talet och USA:s ekonomiska kris som började 2007.
En spar- och låneförening, eller sparsamhet, är en finansiell organisation som främst erbjuder bostads- och konsumentlån. Efter andra världskriget expanderade dessa föreningar enormt i spåren av babyboomen och en blomstrande USA:s ekonomi. Branschen var noggrant reglerad och kunde i slutet av 1960-talet inte erbjuda investerare den betydande avkastning som pengar och aktiemarknadsinvesteringar kunde. Som ett resultat antog regeringen flera lagar som ledde till avregleringen av branschen, ofta betraktad som en av de viktigaste faktorerna som ledde till spar- och lånekrisen.
Med färre regelverk att uppfylla skulle spar- och låneföreningar kunna investera i satsningar med större risk, men det skulle kunna ge mycket högre avkastning. En orsak till spar- och lånekrisen som nämns av många ekonomer är det faktum att spar- och låneföretag var federalt försäkrade i samma takt oavsett risknivån på investeringarna. Detta ledde till fler och mer riskfyllda investeringar med stöd av skattebetalarnas pengar, vilket gjorde att redan kämpande företag kunde hamna djupare i skuld utan konsekvenser.
Det finns dussintals föreslagna orsaker till spar- och lånekrisen, främst med fokus på effekterna av avreglering och brist på effektiv tillsyn, den fantastiska framgången för sekundära låneföretag som skulle kunna erbjuda bättre avkastning och räntor på lån än S&L-föreningarna, och kollaps av bostadsmarknader i hela USA på 1980-talet. Tyvärr gömdes krisen och förvärrades av tillsynsnämnder som började vidta mer och mer drastiska åtgärder för att skydda misslyckade föreningar för att förhindra uppkomsten av en finansiell kris.
In 1989, President George Herbert Walker Bush unveiled a bailout plan called the Financial Institutions Reform, Recovery, and Enforcement Act of 1989 (FIRREA) in the wake of revelations about the level of insolvency in the S&L industry. This plan removed the original regulatory boards and replaced them with new ones, expanded the powers of the then-successful secondary lending organizations, and created an entity to attempt the resolution of nearly 800 S&L associations now deemed insolvent. According to some estimates, the resulting plan has cost US taxpayers in excess of $120 billion US Dollars (USD) since implementation.