Sörjandepoesi är poesi som sörjer en älskads död och som läses ofta vid begravningar eller skrivs speciellt för dem. Dikterna handlar i allmänhet om känslor av saknad och sorg som upplevs av människor som förlorar någon som står dem nära. En del sorgpoesi är dyster i tonen, men en del är upplyftande. Huvudsyftet med sorgpoesi är att hjälpa de levande att hantera förlusten av de döda, och delvis att romantisera deras existens.
Sorg, eller sorg, är en psykologisk process som består av fem nyckelstadier: förnekelse, ilska, förhandlingar, depression och acceptans. Hur lång tid det tar för människor att avancera genom dessa stadier och till slut acceptera att de döda går bort kan variera mycket, och vissa människor har stora svårigheter att acceptera förlusten av någon som står dem nära. Begravningsgudstjänster brukar hjälpa till att ge människor tid att sörja de dödas bortgång och sammanföra den avlidnes familj och vänner för att ta itu med förlusten tillsammans.
Poesi är en konstform där författaren uttrycker känslor eller försöker fånga en scen genom vers. Det finns många olika typer av poesi, från japansk haiku, som bara består av tre rader, till episka dikter som Dantes ”Gudomliga komedi”. Poesi behöver inte rimma, även om rimscheman ofta används av poeter som en teknik. Dikter kan skrivas om praktiskt taget vilket ämne som helst; till exempel är Rudyard Kiplings ”If” skriven som om den talas från far till son på temat att bli en man, och Edgar Allan Poes ”The Raven” är en skrämmande berättelse om en änka som hemsöks av en korp.
En vanlig del av begravningstjänster i USA och andra delar av världen är läsningen av sorgsord eller poesi. Sorgpoesi är vilken dikt som helst som är skriven för att sörja förlusten av en älskad, oavsett ton, stil eller längd på dikten. Vanligtvis kommer dock sorgepoesi att vara dyster i tonen, med en del som hyllar den avlidnes dygder, och sedan gå vidare till de känslor av förlust som hans överlevande känner. Annan sorgepoesi fokuserar på att hjälpa de sörjande att övergå till att acceptera sin förlust. WH Audens ”Funeral Blues” är en populär sorgedikt, med den suggestiva strofen: ”Han var min nord, min söder, min öst och väst / min arbetsvecka och min söndagsvila, / min middag, min midnatt, mitt samtal, min låt; / Jag trodde att kärleken skulle vara för evigt; Jag hade fel.”