En av de viktigaste avgörande faktorerna mellan en anställd och en oberoende entreprenör är mängden kontroll som en arbetsgivare har. En person kan anses vara anställd när hans arbetsgivare har en viss nivå av kontroll och ledning över hur han arbetar. En oberoende entreprenör kan tillhandahålla tjänster åt en arbetsgivare, men arbetsgivaren har mindre kontroll över medlen och metoderna för det arbete som utförs.
Ett exempel för att visa skillnaden mellan en anställd och en fristående entreprenör kan vara de timmar som arbetas. En anställd kan ha ett visst antal timmar som hon arbetar, t.ex. 9-5, för vilka hon får betalt ett visst belopp per timme. Den fristående entreprenören kan dock av arbetsgivaren ange ett fast arvode oavsett hur många timmar det tar att utföra uppdraget.
Arbetsgivaren har lite att säga till om hur lång tid en uppgift tar för den oberoende entreprenören att slutföra. Arbetsgivaren har inte heller så mycket att säga till om i de metoder som den fristående entreprenören använder för att klara uppdraget, även om det oftast finns riktlinjer som arbetsgivaren ställer upp om det arbete som ska utföras. En anställd är vanligtvis bunden av mycket fler regler och föreskrifter när det gäller tid och metoder som används för att slutföra en uppgift.
Ekonomiska överväganden är en annan huvudskillnad mellan den anställde och den oberoende entreprenören. En oberoende entreprenör är ansvarig för att betala sin egen inkomstskatt. När en arbetstagare är anställd är arbetsgivaren skyldig att betala sin personliga inkomstskatt. Arbetsgivaren ska också betala arbetslöshetsskatt på de löner som betalas ut till en anställd.
En arbetsgivare ska tillhandahålla en blankett som visar den anställdes totala inkomst och det belopp som har dragits ut från den anställdes lön. Oberoende entreprenörer har ansvaret för att betala sin egen federala inkomstskatt. De har också ansvaret för att betala sin egen skatt för egenföretagare.
Internal Revenue Service använder tre huvudfaktorer för att definiera skillnaden mellan en anställd och en oberoende entreprenör. Dessa tre faktorer vilar alla på nivån av kontroll och oberoende som finns mellan arbetsgivare och arbetstagare. De tre huvudfaktorerna är beteendekontroll, ekonomisk kontroll och typ av relation.
Beteendekontroll inkluderar den kontroll som en arbetsgivare har över en arbetstagares metoder, såväl som mängden utbildning och undervisning som arbetsgivaren tillhandahåller. Ekonomisk kontroll omfattar aspekter inklusive arbetarens investering i verksamheten och hur arbetaren får sin betalning. Ekonomisk kontroll omfattar även om arbetstagaren har icke ersatta affärskostnader.
Typen av relationsfaktor innefattar skriftliga avtal som upprättats mellan båda parter och hur permanent relationen mellan parterna är. Denna faktor inkluderar också om personalförmåner som försäkring och sjuklön är tillgängliga för arbetstagaren. Dessa riktlinjer används ofta i skadeståndsdomstolsöverklaganden för att fastställa skillnaden mellan en anställd och en oberoende entreprenör.