Skillnaden mellan en akut accent och en grav accent ligger i deras ljud i det talade ordet. En akut accent talas med en skarp tonhöjd, medan en allvarlig accent talas med en hög, tung ton. Varje accent markerar den betonade vokalen i ord på flera språk. En akut accent används i språk med latinska, grekiska och östeuropeiska skrifter. En grav accent används framför allt på franska, italienska, norska, katalanska, portugisiska, skotska och vietnamesiska.
Båda accenterna är skrivna som en linje eller en liten triangel, med den akuta accenten som pekar nedåt i en vinkel från höger till vänster över bokstaven. Gravaccenten är fysiskt en spegelbild av den akuta accenten när den skrivs ut. Den pekar nedåt i en vinkel från vänster till höger. Antingen accent kan vara en linje eller en smal triangelform. Triangeln har den spetsiga änden på botten, spetsig in i bokstaven, med basen överst, medan linjeformen också är skriven bredare upptill.
Den akuta accenten användes först som en form av tonhöjdsaccent i antikens Grekland på stavelser. Tonhöjdsaccenten beskriver ett skarpt ljud som dikterar ordets tonala riktning. Således används den moderna akuta accenten ovanför vokaler för att styra riktningen och stavelseuttalet för många ord. Det används oftast för att betona höga vokaler eller för att förlänga en vokal. Den akuta accenten indikerar ofta en stigande ton.
Den grava accenten kom också från antikens Grekland, där den endast användes för att betona den sista stavelsen i ett ord. Det användes för att sänka tonhöjden för en akut accent tidigare i ordet. Den grava accenten markerar den betonade vokalen i italienska ord, som città eller università. Det används på italienska och andra språk som ett öppet vokalljud, som markerar höjden på vokalen. Gravaccenten har använts för att indikera korta vokaler (på walesiska) och långa vokaler (på gaeliska), och är karakteristisk för en låg ton, i motsats till akuta accenter. Dessa låga ljud är framträdande i många asiatiska och afrikanska språk.
I många världsspråk används dessa accenter för att sätta skillnaden mellan homografer, som är ord som stavas lika men betyder olika saker. De homografiska orden skiljer sig ofta åt helt enkelt genom accenten, vilket ändrar ordets betydelse och uttal.
På engelska är dessa accenter sällsynta. De används ibland i litteraturen för att följa ett visst rimmönster eller stavelsestruktur. Accenten kan läggas till för att förlänga en tyst eller kort bokstav. De är också vanliga i ord som lånats från andra språk, till exempel pièce de résistance. Många datorföretag erbjuder tangentbord med accenter inbyggda i tangentbordet, medan andra ordprogram erbjuder genvägar för att infoga dessa accenter när de inte är inbyggda i tangentbordet.