Skillnaden mellan alliteration och onomatopoei är att den förra är en upprepning av ljud och den andra är beskrivningen av ljud. Alliteration och onomatopoei fyller olika funktioner inom ett språk. Alliteration är en litterär anordning som oftast används i poesi medan onomatopoeia är beskrivande och används i vardagligt språk. De två utesluter inte varandra och många onomatopo-fall är alliterativa, som en klockas ”tick-tock”.
Allitteration innebär avsiktlig upprepning av ett ljud eller en bokstav. Detta kan ta formen av en hel stavelse eller av en enda konsonant. En serie ord som börjar med samma bokstav är lika alliterativ som ett par ord med samma inledande stavelse. Sådan upprepning kan ske på valfritt antal språk, men är särskilt utbredd i germanska språk som engelska, och särskilt anglosaxiska.
Termen onomatopoeia tillämpas på ord som beskriver ett verkligt ljud som plopp. Sådana ljud används ofta för att beskriva djurljud eller ljud från maskiner. Varje språk har onomatopoiska ljud för sådana saker, men de är sällan överens om vad ljudet är. Även på engelska, en del hundar går ”woof woof” medan andra går ”bow wow” och vissa går ”ruff ruff.”
Gammal engelsk poesi använde alliteration som sin dominerande struktur. Varje versrad var uppdelad i två halvrader. Den första halvraden skulle ha två alliterativa ord och den andra halvraden skulle ha ett ord som allitererade med den första halvraden och ett sista ord som inte allitererade. I anglosaxisk och fornengelsk poesi var alliteration och onomatopoei helt separata fenomen.
När engelskan utvecklades efter 1066 och var starkt influerad av fransk poesi, minskade användningen av alliteration. Nyare exponenter för hantverket inkluderar WH Auden, som skrev ”The Age of Anxiety”, och JRR Tolkien, som skrev ”The Lay of the Children of Hurin.” Det tjugonde århundradets friformspoesi började använda alliteration och onomatopoeia, som inkorporerade ljud som ett sätt att beskriva och lägga till udda rytmer till dikter.
Det verkliga livet och särskilt fiktiva namn blir ofta alliterativa. Dessa inkluderar kändisar och politiker som Steven Spielberg, Ryan Reynolds och Ronald Regan. De finns särskilt i serietidningar, inklusive Stan Lees skapelser, som Peter Parker, som är mer känd som Spiderman. Ibland kan allitterationen vara mer subtil, visuell snarare än hörbar, som den brittiske skådespelaren Sean Bean.
Serietidningar har spelat en stor roll i utvecklingen av alliteration och onomatopoei. Precis som Stan Lee använde alliterativa namn för många av sina karaktärer, använde serieförfattare och artister som Roy Crane ord för att beskriva ljud. Detta ledde till populariseringen av onomatopoeia som ”bam”, ”pow” och ”dook dook.” Sådana ljud kom senare in i tv-program som ”Batman” och filmer som ”Scott Pilgrim vs. The World.”