Det fanns en tid när en organisation som sökte webbhotell var tvungen att välja mellan en delad server och en dedikerad server. Detta kan vara ett svårt val eftersom dedikerad hosting erbjöd en server som bara en organisation hade tillgång till – vilket säkerställer minne, bandbredd och fullständig kontroll – kan bli extremt dyrt. En delad server, å andra sidan, innebar vanligtvis att dela minnes- och bandbreddsresurserna, såväl som IP-adressen. Om någon annan på servern visade sig vara en resurssvin eller översvämmade Internet med spam, kunde man hitta sig själv blockerad utan eget förskyllan, eftersom Internetleverantörer tog sikte på att spammaren skulle dela ens gräsmatta. Servervirtualisering använder programvara för att få en server att agera som om det vore ett antal separata servrar, vilket löser problemet.
Servervirtualisering, även känd som en Virtual Dedicated Server (VDS) eller Virtual Private Server (VPS), är billigare än en dedikerad server och löser resursdelningsproblemen för en delad server genom att öronmärka resurser för varje abonnent och tillåta varje virtuell server att köra helt separat från de andra, även köra separata operativsystem, om så önskas. Servervirtualisering har även applikationer inom organisationer, eftersom det kan tillåta uppgifter och processer som inte är kompatibla att drivas på samma server helt utan interaktion eller överlappning, vilket gör användningen av servern mer effektiv. En annan fördel med virtuella servrar är att möjliggöra redundans inom en enda hårdvara. En andra virtuell server kan innehålla exempelapplikationen och/eller samma data som ska användas som backup i händelse av ett fel.
Servervirtualisering kan åstadkommas på tre olika sätt. Den första hänvisas till som full virtualisering eller den virtuella maskinmodellen; den andra som paravirtualisering eller paravirtual machine (PVM)-modellen; och den tredje kallas virtualisering på OS-nivå eller virtualisering på OS-nivå (operativsystem). Den virtuella maskinmodellen kräver hypervisormjukvara, som fungerar som en plattform för de virtuella servrarnas operativsystem och håller dem åtskilda och oberoende, vilket kräver mycket processorkraft. PVM-modellen gör att de virtuella servrarna kan vara medvetna om varandra och samordna resursanvändningen. Med servervirtualisering på OS-nivå finns det bara ett värd-OS och de virtuella servrarna är gäster, vilket innebär att de alla måste vara separata och köras på samma operativsystem men gör att systemet blir mer effektivt.