Sensorineural hörselnedsättning är en form av permanent hörselnedsättning som har sitt ursprung i problem i innerörat, den vestibulokochleära nerven eller hjärnan. Det finns flera tillstånd som kan bidra till utvecklingen av denna progressiva, irreversibla form av hörselnedsättning. Behandling för sensorineural hörselnedsättning involverar användning av antingen hörapparater eller cochleaimplantat.
Även känd som nervdövhet, kan sensorineural hörselnedsättning uppstå på grund av en mängd olika faktorer som negativt påverkar öratets funktion. I vissa fall kan hörseln förloras permanent på grund av problem i själva innerörat, såsom en medfödd defekt, förlossningsskada eller infektion. Sensorineural hörselnedsättning kan också bero på skador på den vestibulokokleära nerven eller försämrad sensorisk bearbetning i hjärnan.
Nervdövhet anses vanligtvis vara ett idiopatiskt tillstånd, vilket innebär att det inte finns någon enskild, identifierbar orsak till dess utveckling. Trots avsaknaden av en enda orsak finns det flera misstänkta faktorer som kan bidra till att hörselnedsättningen fortskrider. Individer som får en virusinfektion, såsom röda hund eller herpes simplex, kan utveckla komplikationer som leder till utveckling av nervdövhet. Andra tillstånd som kan bidra till irreversibel hörselnedsättning inkluderar leukemi, scharlakansfeber och autoimmuna sjukdomar, såsom lupus. Individer som drabbas av trauma mot sitt inneröra eller vestibulokochleära nerv, såsom skada till följd av en skallfraktur eller en perforering av trumhinnan, kan diagnostiseras med nervdövhet.
Symtom associerade med sensorineural hörselnedsättning beror på individens ålder och omfattningen av hörselnedsättningen vid diagnos. Spädbarn med hörselnedsättning kan uppvisa beteendemässiga tecken som bristande respons på hörselstimuli eller frånvaro av vokalisering. Barn med nervdövhet kanske inte kan höra högre ljud eller de ljud som vissa bokstäver gör, som ”S” eller ”Z”. Ytterligare tecken på sensorineural hörselnedsättning inkluderar svindel och en ihållande ringande eller surrande i öronen, känd som tinnitus.
En diagnos av nervdövhet kan bekräftas med en fullständig medicinsk historia och en öronundersökning. I vissa fall kan avbildningstestning av huvudet utföras, inklusive en datoriserad tomografi (CT) och magnetisk resonanstomografi (MRT). Hörseltest kan också administreras för att bättre utvärdera graden av hörselnedsättning.
Behandling för sensorineural hörselnedsättning kan innebära användning av en hörapparat som passar precis inuti örat. De flesta hörapparater, även kända som hörapparater, är designade för att vara nästan kosmetiskt osynliga. Enheten är utrustad med en liten mikrofon som används för att förstärka ljud och överföra dem till örat. En hörapparat kan vara oberoende volymkontrollerad för att bäst passa individuella ändamål och behov.
Cochleaimplantat är en protetisk ersättning för hörseln och anses inte vara ett botemedel mot hörselnedsättning. Som ett hjälpmedel för både hörsel och tal ger implantatet den hörselskadade individen en representation av ljud i hans eller hennes omgivning. Till skillnad från en hörapparat fungerar ett cochleaimplantat genom att stimulera hörselnerven.
Komplext i sin sammansättning består ett cochleaimplantat av en mikrofon, talprocessor, sändare, stimulator och mottagare. De inre delarna av implantatet består av stimulatorn och mottagaren, som är placerade i snäckan och precis under huden bakom örat. Den externa delen av enheten består av talprocessorn, mikrofonen och sändaren och är placerad bakom örat direkt ovanför den implanterade mottagaren.
Efter operationen kan individen börja logoped och arbeta nära en audionom och logoped. Prognos förknippad med ett cochleaimplantat är beroende av flera faktorer, inklusive operationens framgång och hur länge individen hade varit döv eller hörselskadad före operationen. Att lära sig att tolka de ljud man hör och att kunna bearbeta den informationen är avgörande för att få ut så mycket som möjligt av implantatet.