Synchronous digital hierarchy (SDH), mer allmänt känd i Amerika som synchronous optical networking (SONET), är en standard inom telekommunikation som handlar om hur data överförs på optiska fibrer. Denna dataström används med datorer, nätverk och telefoner för att överföra data från en enhet till en annan. SDH-standarden förbättrades jämfört med två tidigare standarder, pulskabelmodulering (PCM) och plesiokron digital hierarki (PDH). Huvuddragen hos SDH är att den kan överföra ett stort antal bitar och att paketen är synkrona.
Närhelst en dator behöver data, eller en server samlar in information, kräver den en ström av data. SDH-standarden täcker hur dessa data streamas och samlas in genom att skicka ut dem i paket. Som namnet antyder är paketen synkrona i storlek, och varje paket är gjord av en overhead och en nyttolast. Overheaden, som helt enkelt kallas ”head” i andra dataöverföringsstandarder, är kompletterande data, medan nyttolasten är den huvudsakliga data som strömmas. Detta öppnar en kanal med enheten som behöver data och fortsätter att streama data tills alla bitar har nått sin destination.
SDH-överföringsströmmen möter många nätoperatörers behov. Den kan enkelt utökas för att möta nya överföringsbehov och storlekar, och strömmen är flexibel och reagerar snabbt på förändringar. Dataströmmen sjunker också mindre ofta än andra streamingmetoder, så användare kan fortsätta använda sina enheter utan att bli hindrade. Det är också mindre kostsamt än de tidigare dataströmsmetoderna, vilket hjälper till med ekonomiska överväganden.
SDH skapades efter två andra stora dataströmsöverföringssystem. PCM var den första, och kostnaden för bandbredd i detta system var mycket hög. Mängden data som den kunde flytta blev så småningom oförmögen att möta användarnas behov längre, så PCM togs bort och PDH tog över.
PDH var en stor förbättring som lade grunden för SDH, men den hade sina egna problem. Dataströmmen var osynkron, vilket ibland skulle leda till oväntade avhopp. Nätverksstrukturen var också strikt, så administratörer hade svårt att svara på förändringar och ingen världsstandard existerade.
Synkronsystemet tog över som det första överföringsformatet med världsstandard. Den använder också optiska ledningar, som är mer effektiva för att överföra data, och inkluderar bakåtkompatibilitet med PDH-strömmar. Hantering med PDH var tuff, så SDH innehåller många nya ledningsfunktioner som gör att administratörer enkelt kan arbeta med dataströmmen.