Med sårpatofysiologi avses de processer som försämrar den normala läkningen av ett sår, såsom infektion eller vissa typer av ärrbildning, och leder till komplikationer såsom ett kroniskt sår. Det finns fyra kategorier av sår som beaktas i en medicinsk bedömning: rena, kontaminerade, renförorenade och smutsiga. Varje typ av sår har olika risk för komplikationer från patofysiologin.
Rena sår har den lägsta infektionsfrekvensen och den bästa prognosen för läkning. Rena förorenade sår har minimal – mindre än 10 % – risk för infektion och orsakas ofta avsiktligt i samband med små operationer. Större förekomst av sårpatofysiologi kommer från kontaminerade sår, som har högre bakteriell närvaro, såsom sår från tjocktarmskirurgi eller avlägsnande av en inflammerad blindtarm. Den högsta risken för komplikationer kommer från ett smutsigt sår, som kan vara resultatet av en traumatisk perforering, såsom ett knivhugg, en öppen fraktur, en sprängd blindtarm eller ett skottsår. Antibiotisk behandling och ibland debridering, som är borttagning av vävnad, är nödvändiga för att förhindra att såret blir infekterat.
Normal sårläkning börjar med en inflammatorisk fas, med mycket rodnad och svullnad. För det första leder en kaskad av molekylära reaktioner till koagulering av blodkroppar för att förhindra ytterligare blödning. Sedan migrerar olika immunceller till sårstället, med början med neutrofiler, sedan makrofager och fibroblaster under en tvådagarsperiod. Dessa tar bort skräp och bakterier och rengör såret.
Återväxt av hud över såret, kallad epitelisering, följer. Fibroblaster bygger om vävnaden efter den inflammatoriska fasen, gör kollagen och ökar styrkan i det skadade området. Snart är ett nytt system av blodkärl på plats, medan kollagen blir starkare genom tvärbindning. Detta är den period då ärret lägger sig och kan pågå från dagar till år, beroende på såret.
Den vanligaste sårpatofysiologin är infektion. Till en början verkar det identiskt med sårets inflammation, men det kvarstår och hindrar läkning. Huruvida ett sår blir infekterat beror på ett antal faktorer, särskilt nivån av bakteriell kontaminering, i vilken utsträckning såret rengörs, vilka mikroorganismer som finns och användningen av antibiotika. Dålig näring, hög ålder, steroider i blodomloppet, diabetes och fetma orsakar ofta komplikationer till sårläkning, särskilt genom att öka infektionskänsligheten.
Dessutom utgör antibiotikaresistenta bakterier som finns på sjukhus utmaningar för läkning av operationssår. Ett infekterat sår stängs inte ordentligt och förblir känsligt eller smärtsamt. Infektioner kan resultera i kroniska ihållande sår eller, i svåra fall, kan leda till kallbrand eller sepsis i blodomloppet.
Utöver infektion kan patofysiologi involvera ärrvävnad. Vissa typer av vävnad, såsom ögonen, kan permanent försämras av ärrbildning och följaktligen kan även normala processer av inflammation och sårreparation göra att funktionen försämras. Även milda sår kan framkalla skadliga patologiska processer på grund av känsligheten hos de inblandade vävnaderna.
Vissa sår repareras inte ordentligt på grund av en överväxt av kollagen under läkningsprocessen. I allvarliga fall kan detta resultera i ett keloidärr, som täcker området av såret med smärtsamma, fibrösa utväxter. Ett mildare tillstånd av överskott av ärrvävnad finns i hypertrofiska ärr, som involverar ett tjockt ärr som höjs över den omgivande huden.
Kroniska sår är sår som inte läker ordentligt och som kvarstår under lång tid eller återkommer i samma skadade vävnad, ibland i åratal. De inkluderar trycksår, kroniska hemorrojder, diabetessår och sår i benens vener. Vid ”normal” eller akut sårläkning följs nedbrytning av förorenad vävnad av en proportionell mängd återuppbyggnad i såret med kollagen. I kroniska sår finns det mer nedbruten vävnad än det finns kollagen som ersätter den. Vidare åtföljs de av kronisk smärta.
Dålig cirkulation, nedsatt immunförsvar och undernäring bidrar alla till kroniska sår. Kroniska sår som liggsår förblir oläkta eftersom trycket som orsakar skadan kvarstår utan lättnad. Hos diabetiker finns dock den extra faktorn neuropati – sjukdom i de perifera nerverna, ofta i fötterna. Ibland, som vid diabetes, är kronisk sårpatofysiologi en del av en större sjukdom som drabbar en patient. Diabetiker lider av både högre infektionsfrekvens och långsammare utbyte av vävnad i akuta sår, och de är mer benägna att uppleva kroniska sår.