”Rymdens vittring” syftar på den lätta erosion som orsakas på oskyddade planeter, månar och asteroider av solvinden, kosmiska strålar, mikrometeoriter och större meteorer. Rymdvittring påverkar de fysiska och optiska egenskaperna hos planetkropparnas ytor, så att förstå dess särdrag är viktigt för att tolka fjärravkända data, såsom rymdsondsfotografier av yttre solsystemsmånar.
Den första formen av rymdvittring som upptäcktes är den av agglutination – små bitar av material som förångas av små mikrometeoriter och sprids över ytan. Material täckt av agglutination verkar svart för det mänskliga ögat på grund av närvaron av nanofasjärn. Agglutination är vanlig, till exempel i månjordar, där den utgör så mycket som 60 till 70 % av mogna månjordar. Agglutination och rymdvittring är delvis ansvariga för månmarias mörka utseende. Eftersom den genomsnittliga mikrometeoriten är liten (bara några tiotals nanometer i diameter), sker vittringen på små ytnivåer, och bara under de senaste årtiondena har vi haft mikroskop som är kraftfulla nog att undersöka detaljerna i dess struktur.
En annan form av rymdvittring som uppstår, delvis på Månen, där den har studerats, har med solvinden att göra. Under miljarder år har solvinden som träffar månens solvända yta avsatt lätta element, särskilt Helium-3, som betraktas som en andra generationens kärnfusionskraftkälla. Helium-3 kräver mer energi för att smälta än första generationens kärnfusionsbränslen som deuterium, men frigör också mer energi. Endast 20 ton helium-3 skulle kunna driva USA:s energibehov, om vi framgångsrikt utvecklar en fusionsreaktor som kan få ut mer energi från helium-3 än vad som krävs för att smälta den.
Helium-3 på månen orsakad av rymdvittring betraktas som en ekonomisk resurs av de ryska och kinesiska regeringarna. Den kinesiska regeringen har nämnt Helium-3 som den främsta anledningen till att försöka nå månen, och ett ryskt energibolag har lagt fram målet att bryta Helium-3 på månen till 2020.