Rumsuppfattning är förmågan att känna av objektens storlek, form, rörelse och orientering. Det primära sinnet som används för att uppfatta rumsliga relationer är synsinnet, även om andra sinnen också kan spela en roll för att bestämma objektens rumsliga positioner. Liksom andra former av perception förekommer rumsuppfattning både i de sinnesorgan som samlar in data om miljön och i hjärnan. Det är möjligt att lägga märke till processen med rumslig perception genom att använda knep som optiska illusioner, men processen där hjärnan skapar en tredimensionell karta över området är helt undermedveten.
Djupuppfattning är en av huvudkomponenterna i rumsuppfattning. Hjärnan kan avgöra hur långt bort objekt är genom att observera hur de passerar framför eller bakom varandra och genom att bedöma objektens relativa storlek. Att avgöra om objekt rör sig och jämföra data som kommer in genom vart och ett av ögonen spelar också en roll för djupuppfattningen. När hjärnan analyserar alla dessa data kan den approximera avstånden mellan observatören och de observerade objekten samt avstånden mellan objekten. Att veta hur långt borta eller hur nära objekt är är en viktig del av rumslig medvetenhet.
Andra komponenter i rumsuppfattning inkluderar att bestämma storleken på föremål och om de är i rörelse eller inte. Hjärnan kan avgöra hur stort eller litet ett föremål är baserat på hur det ser ut bredvid andra föremål och hur långt bort det är. Objektens rörelse observeras genom objektens förhållande till varandra eller genom en förändring i upplevd storlek.
Liksom andra typer av perception sker denna process automatiskt i hjärnan. Input från sinnesorganen och information om tidigare erfarenheter har båda en roll i att bestämma hur hjärnan kartlägger miljön runt den. Om en person har kommit i kontakt med ett bowlingklot, till exempel, har den personen en grov förståelse för hur stort föremålet är. Detta kan hjälpa hjärnan att avgöra hur stora föremålen runt bowlingklot kan vara.
Problem med rumsuppfattning leder vanligtvis till tillstånd som klaustrofobi och akrofobi. Människor som är klaustrofobiska kan uppfatta föremål som att de ligger närmare dem än de faktiskt är, ett problem som kan få ett litet utrymme, som en hiss, att kännas mindre än vad det faktiskt är. De med akrofobi kan uppfatta att marken är längre bort än den egentligen är, vilket leder till en rädsla för höga platser.