Rubaiyat av Omar Khayyam är en samling av mellan tvåhundra och sexhundra quatrains skrivna på det persiska språket och författade, man tror, av den persiske poeten/matematikern/astronomen Omar Khayyam (1048-1123). Dikterna består av fyra rader vardera och är kända som Rubaiyats på det arabiska språket, ordet betyder fyra. Många av detaljerna om dikten och författaren själv är okända eller tvivelaktiga, men det är säkert att säga att några av de rubaiyats som tillskrivits honom är uppriktiga, många är uppenbarligen apokryfiska, och ytterligare andra var kanske från hans penna.
Rubaiyat av Omar Khayyam anses populärt vara en av de mest kända diktsekvenserna i världslitteraturen och har översatts till engelska, franska, tyska, italienska, ryska, kinesiska, hindi, arabiska, swahili och många andra språk. Översättningen av den engelske poeten och författaren Edward Fitzgerald är den mest kända och hyllade engelskspråkiga versionen. Andra uppmärksammade översättningar inkluderar de tyska versionerna av Graf von Schack och von Bodenstedt, en hyllad fransk version av Franz Toussaint och en mindre hyllad av JB Nicolas. Det finns också en hyllad arabisk version av Ahmed Rami.
De stora översättningarna som har kommit till allmänhetens kännedom talar alla inte bara om den ursprungliga poetens briljans, utan oundvikligen också om översättarens oro. Det är av denna anledning som det ibland är mycket svårt att urskilja poetens ursprungliga känsla bland översättarens tolkning av dikten. Detta framgår väl av den engelska versionens publiceringshistoria som gick igenom fem upplagor, varav den sista publicerades postumt och är känd för den poetiska licens som dess översättare tog med mycket av dikten, och ofta sy ihop två halvor av olika quatrains för att skapa vad översättaren visade sig vara en mer tilltalande hybrid.
Det är Fitzgeralds översättning som läsekretsen av Rubaiyat av Omar Khayyam har intrycket av narrativt flöde och rörelse. Medan den ursprungliga farsiska versionen var en serie fristående kvatän, ingjutit Fitzgerald en känsla av berättande konsekvens i dikten som såg berättelsen gå från solens uppgång till dagens berusade upplösning.
Rubaiyat av Omar Khayyam mottogs i stort sett väl i USA. Mark Twain, Ralph Waldo Emerson, Ezra Pound och TS Eliot läste och berömde den alla.