Ritkrita är ett konstmedium som skiljer sig från tavlans krita. Tavlans krita är speciellt utformad för att vara dammfri, giftfri och användas på släta ytor. Den innehåller inga bindemedel och är avsedd att enkelt torkas bort. Ritkrita innehåller däremot ett oljebindemedel. Avsett att fästa på papper och trottoarer, ritkrita är inte avsedd för svarta tavlor och kan vara svårt eller omöjligt att radera helt. Pastellkrita är ett annat namn för pastellkritor och bör inte förväxlas med ritkrita.
Runda och fyrkantiga kritkritor finns både i pastell och livfulla nyanser. De kommer så stora som 4 tum × 1 tum (~102 mm × ~25 mm) för runda kritor och 3 tum × 1 tum (~76 mm × ~25 mm) för fyrkantiga pinnar. Ritkrita kan blandas genom att gnugga med fingrarna.
De flesta papper som kallas ”ritpapper” är lämpliga för att rita krita, såväl som för kol, pastell eller penna. ”Sketchbooks” brukar också vara lämpliga för multimedia. ”Ritblock”, å andra sidan, är ofta inte listade som en idealisk yta för krita. De flesta artisttidningar listar de medier som fungerar bäst med dem, så det är en bra idé att kolla.
Tidiga kritateckningar härstammar från paleolitisk tid, och ritkrita var ett populärt medium under renässansen och efteråt. Det finns kända kritateckningar av ett antal framstående konstnärer: Albrecht Dürers porträtt av Erasmus och Michelangelos Deploration över den döde Kristus är tecknade i svart respektive röd krita. Faktum är att Michelangelo tenderade att rita antingen med penna eller med röd eller svart krita.
De franska termerna aux deux kritor, aux trois kritor och aux quatre kritor hänvisar till specifika färgkombinationer av krita som var populära på 18-talet. Deux hänvisar enligt uppgift till svart och röd ritkrita; trois till svart, röd och vit ritkrita; och quatre till svart och vitt med två nyanser av rött. Rembrandt, Rubens, Fragonard, Matisse, Picasso och Degas gjorde också kritateckningar.