Riktningsborrning är en icke-vertikal borrprocess som involverar borrning i någon annan riktning än direkt vertikal. Detta är särskilt användbart för att utnyttja olje- eller gasreserver som är otillgängliga direkt ovanifrån. I andra fall kan platsen vara belägen under en liten vattenmassa, till exempel en sjö eller damm, där det skulle vara både dyrt och onödigt att skapa en flytande oljerigg. Riktad borrning som helhet har en mängd fördelar som gör den till en av de mest använda borrprocesserna.
Denna form av borrning har varit en viktig del av olje- och gasindustrin sedan den introducerades på 1920-talet. Detta inträffade när oljebolagen insåg att många oljekällor inte nödvändigtvis var vertikala, som ett resultat av många rättegångar som involverade borrning i oljereserver belägna på en annan fastighet. Vertikala brunnar kröker sig när de når ett visst djup, och som ett resultat skulle en brunn borras på en fastighet, men tappa in en oljereserv på en annan. Mitt i alla relaterade juridiska problem insåg oljebolagen att de också kunde borra i andra riktningar.
Tekniken har förbättrats avsevärt under åren till den punkt där brunnar borras inte bara vertikalt utan i flera vinklar. Detta gör det inte bara möjligt att nå en ökad mängd olje- och gasreserver, utan också för att minimera borrningskostnaderna, eftersom endast en anläggning kan borra i flera reserver. Detta minimerar också effektivt den miljöpåverkan som en olje- eller gasborrningsanläggning har på miljön, eftersom placeringen av anläggningen är flexibel. Till exempel, om en olje- eller gasreserv var belägen direkt under en vattenmassa, skulle vertikal borrning kräva att en oljerigg sattes upp direkt ovanför den. Med riktad borrning kan dock riggen ställas upp på land och därmed ha mindre miljöpåverkan.
Sedan introduktionen har tekniken som är involverad i riktad borrning anpassats för att kraftigt öka borrnoggrannheten, precisionen och effektiviteten. En av de mest användbara av dessa tekniker skulle vara globala positioneringssystem (GPS), som tillhandahåller en förutbestämd borrriktning. Med det kan en oljerigg borra med ökad noggrannhet och precision, vilket nästan garanterar att man tappar in en reserv på bästa möjliga plats. I många andra fall använder sig dock inte riktborrning av så komplex teknik; istället pekas borren i den riktning den behöver borra, och en lermotor borrar genom jorden tills den når reserven.