Reservoarpennan är ett av många instrument i skrivandets utveckling. De första skrivredskapen var troligen formade pinnar för att göra märken i lera. När skrivandet utvecklades till en ytapplicering av pigment krävdes pennor och penslar.
De första pennorna var bamburör eller fågelpennfjädrar. Båda var cylindriska och, när de skars på en sned, kunde man räkna med att de skulle hålla en droppe eller två bläck om de doppas i den. Fjäderpennor var standardskrivinstrumentet under stora delar av västerländsk historia – de var billiga och det fanns gott om förråd. En slits skuren i cylinderns vassa ände skulle leda bläcket, genom kapillärverkan, till spetsen och därmed till papperet.
Quill-pennor hade dock några irriterande egenskaper. Spetsarna, eller spetsarna, blev mosiga med användning och lämnade fläckar och stänk. Det var ofta nödvändigt för skribenten att stanna upp och skärpa spetsen genom att skära bort den mosiga delen och spetsen igen. Detta ledde till att det så småningom behövdes en ny fjäderpenna när skaftet skars bort. Detta problem löstes med uppfinningen av dopppennan, med en metallspets, som kombinerade fördelarna med fjäderpennan med bonusen att den aldrig behövde slipas och med omsorg kunde hålla i det oändliga.
Reservoarpennor tog dopppennan ett steg längre. Uppkallad efter en reservoar i tunnan som innehöll bläck, var de ursprungliga reservoarpennorna noggrant fyllda med en liten pipett.
Snart kom reservoarpennor med en liten gummibehållare i tunnan. Att trycka på en knapp, spak eller flik på utsidan av cylindern skulle komprimera glödlampan inuti. Sedan doppades reservoarpennan i bläcket och glödlampan släpptes för att expandera till sin ursprungliga storlek, vilket skapade ett vakuum som skulle suga in bläcket i glödlampan.
På femtiotalet förbättrades reservoarpennor ytterligare med tillägget av förfyllda engångsbläckpatroner som helt enkelt sattes in i fatet. Genom att skruva fast cylindern på pennans huvud drevs ett vässat rör in i patronen, öppnade det och matade bläcket från patronen till spetsen för skrivning.
Kort efter uppfinningen av reservoarpennkassetter uppfanns dock kulspetspennan och gick snabbt om reservoarpennan som användes. Kulspetsar läckte inte, vilket även de bästa reservoarpennorna kunde, och applicerade bläck jämnt utan fläckar eller plötsliga sprut eller stänk.
Idag betraktas reservoarpennor som eleganta skrivinstrument som kräver en lättare beröring än kulspetsar eller filtspetsar och som ger ett jämnt spår av glänsande bläck. Original reservoarpennor från deras tidiga år är mycket samlarbara och mycket trevliga att skriva med.