Reporäntan är skillnaden mellan de återköps- och försäljningspriser som är förknippade med en given återtagandetransaktion. I allmänhet är det ursprungliga försäljningspriset lägre än återköpspriset som måste betalas för att återta föremålet som handlades. Denna skillnad mellan de två priserna fungerar normalt som den ränta som långivaren tjänar som en del av transaktionsprocessen. Beroende på förhållandet mellan långivaren och gäldenären kan långivaren välja att tillämpa en diskonteringsränta på den procentsats som fungerar som ränta på lånet.
Det kanske enklaste sättet att förstå processen med en reporänta är att överväga ett exempel på hur den här typen av transaktioner fungerar. Gäldenär A önskar få ett lån från långivare B, men långivaren kräver någon typ av säkerhet för att täcka lånebeloppet. Gäldenär A förser alltså långivaren med en samling smycken som för närvarande värderas till ungefär lånebeloppet. Långivaren B accepterar juvelerna som säkerhet och tar dem i besittning mot att han godkänner lånet.
Gäldenärens plan är att betala tillbaka både grundlånebeloppet plus en procentandel av lånet till långivaren. När långivaren har fått lånebeloppet och procentsatsen släpps juvelerna av långivaren och blir gäldenärens egendom igen. Under hela låneperioden är långivaren ägaren, men är vanligtvis inte fri att sälja vidare säkerheten såvida inte gäldenären försummar lånet.
Användningen av ett reporäntearrangemang är vanligt i många olika typer av handels- och finanssituationer. Nationer använder ofta denna modell för att låna ut resurser till varandra, antingen genom att ge ut statliga värdepapper genom en centralbank för att garantera lånebeloppet eller pantsätta territorier som är i positionen för den nation som tar emot lånet. Medan den faktiska reporäntan inte är mer än ett sekel gammal, har den allmänna utgångspunkten använts i århundraden.
De säkerheter som används i en reporäntetransaktion kan vara i stort sett vilken värdepost som långivaren accepterar. Mark, värdepapper eller andra typer av egendom används vanligtvis med denna utlåningsmodell. Det är inte ovanligt att båda delarna av transaktionen genomförs av ett enda bankinstitut. Beroende på säkerhetens karaktär kan egendomen förvaras i ett värdeskåp tills lånet är återbetalat i sin helhet eller gäldenären fallerar och egendomen kommer i långvarig besittning av långivaren.