Radioimmunoassay, ofta känd som RIA i medicinska kretsar, är en laboratoriemetod eller -teknik som med relativ noggrannhet mäter små koncentrationer av hormoner och andra antigener i människokroppen. Det används ofta i ett antal upptäcktsskärmar, från att leta efter förekomsten av droger som narkotika till skanningar för att identifiera vissa sjukdomar eller allergimarkörer. Det exakta sättet på vilket det fungerar är något komplext och innebär att ”märka” eller märka kända antigener med radioaktiva isotoper så att de snabbt kan identifieras när de jämförs med ett prov. Däremot är det vanligtvis ganska enkelt att faktiskt utföra testet och är vanligtvis inte lika kostsamt som många fler involverade procedurer. Det kräver dock användning av mycket känslig utrustning, och de flesta sjukhus och labbanläggningar kräver att operatörer har specialiserad utbildning och ibland till och med licens för att utföra testerna. Proceduren ses ibland som något daterad och har på vissa ställen ersatts av snabbare tekniker som inte involverar användning av radioaktiva partiklar. Dessa partiklar kan utgöra hälso- och säkerhetsrisker när de inte hanteras på rätt sätt.
Hur det fungerar
Generellt sett är radioimmunoanalys en kemisk process som gör det möjligt för forskare att se och identifiera enskilda partiklar ur stora grupperingar. Processen är komplex, men är vanligtvis inte svår att utföra. Först måste laboratorietekniker skaffa ett ämne som innehåller antigenet de testar för. Detta antigen injiceras sedan med radioaktiva kemikalier, såsom en gamma-radioaktiv isotop gjord av jod eller något annat ämne. De radioaktiva kemikalierna gör att antigenet blir radioaktivt, vilket i sin tur gör att det kan observeras under vissa inställningar och med viss specialiserad utrustning.
Det radioaktiva antigenet blandas sedan med en bestämd mängd antikroppar som forskarna har bestämt är lämpliga. Antigenerna och antikropparna binder till varandra och blir en substans. Detta ger riktmärket eller grunden för testning. Sedan tillsätts en okänd substans som innehåller en liten mängd av antigenet. Detta nya ämne är ämnet som testas.
När den nya substansen, kallad den ”kalla” eller ”omärkta” substansen tillsätts, försöker antigenerna i den nya substansen också att förenas med antikroppar. När de gör det tränger de undan de radioaktiva ämnen som var förenade med dessa antikroppar. De radioaktiva ämnena bryts av från antikropparna som ett resultat. Forskare kan sedan mäta mängden fria radioaktiva ämnen som har blivit obundna för att skapa en bindande kurva. Bindningskurvan visar mängden antigener i den okända substansen.
Upptäckt och tidiga användningar
Processen upptäcktes och fulländades först på 1950-talet av de amerikanska läkarna Rosalyn Yalow och Solomon Berson. Det användes först för att hjälpa forskare att identifiera blodvolym, jodmetabolism och insulinnivåer. Radioimmunoassay har utökat sin livskraft genom att kunna mäta spårmängder av ämnen med hjälp av känsliga laboratorietekniker. Läkemedel och hormoner är några av de ämnen tekniken kan mäta idag.
Mer moderna applikationer
Radioimmunoassay anses vara pionjären inom nuklearmedicinska radioaktiva mätningar eftersom radioaktiva ämnen i allmänhet dyker upp med stor tydlighet och noggrannhet. Användningarna av tekniken är många och inkluderar blodbanksscreening för hepatit, läkemedelsdetektion, spårning av virus, tidig upptäckt av leukemi och andra cancerformer och mätning av mänskliga tillväxthormoner. De kan också hjälpa till att upptäcka många typer av sår som magsår.
Även om processen fortfarande används i laboratorier runt om i världen, har den på många ställen helt eller delvis ersatts av mer avancerade metoder som är mindre beroende av radioaktiva ämnen. En av de mest anmärkningsvärda av dessa är enzymkopplad immunosorbentanalys (ELISA), som använder en biokemisk process och kringgår behovet av radioaktivitet.
Särskilda försiktighetsåtgärder och obligatoriska licenser
Radioaktiva ämnen kan vara säkra när de används på rätt sätt, men de är ganska flyktiga och måste hanteras mycket försiktigt. Laboratoriearbetare som gör detta och relaterade procedurer måste vanligtvis bära speciella skyddskläder när de arbetar med partiklarna och behöver vanligtvis också använda specialiserade maskiner och utrustning. Dessa saker kan öka nettokostnaden, både för proceduren och för att driva labbet; vissa jurisdiktioner kräver också att tekniker genomgår särskild utbildning för att hantera radioaktivt material. Licenser och certifieringar kan också krävas.