Psykomotoriska förmågor är färdigheter som hand-öga-koordination, balans och reaktionstid som härrör från en enhet av kognitiva och fysiska funktioner. Alla friska människor utvecklar vissa psykomotoriska förmågor under den tidiga utvecklingen, och många människor väljer att utveckla dessa förmågor ytterligare för arbete, friidrott eller andra aktiviteter. En basebollspelare, till exempel, behöver utveckla sin hand-öga-koordination och reaktionstid mer än en normal person för att konsekvent slå bollen. Psykomotorisk inlärning är den process genom vilken individer bygger de kognitiva och fysiska kopplingar som krävs för att få sådana förmågor. Med tiden, när man övar på sådana förmågor, blir den kognitiva aspekten mindre och mindre viktig, eftersom själva handlingen blir automatisk.
Att utveckla en psykomotorisk förmåga kräver utveckling av både de kognitiva och fysiska aspekterna av den förmågan. En individ som vill lära sig att dansa, till exempel, kan inte bara läsa en bok om danstekniker för att bli en expertdansare. Han måste också ägna en avsevärd tid åt att öva på de konceptuella färdigheter han har lärt sig. Endast genom denna enhet av begreppsmässig kunskap och fysisk praktik kan man faktiskt utveckla nya psykomotoriska förmågor. Med övning tenderar dessa förmågor att bli automatiska och kommer att sluta kräva mycket eftertanke – dansaren, till exempel, kommer att kunna utföra danser som han har övat utan att springa igenom stegen i sitt sinne.
Många olika färdigheter och aktiviteter kräver utveckling av psykomotoriska förmågor. Grundläggande färdigheter som lärts under tidig utveckling, såsom att gå och hoppa, krävde utveckling av sådana förmågor. Många färdigheter som utvecklats senare i livet av personliga eller professionella skäl, som att skriva på ett tangentbord eller köra bil, involverar också att utveckla psykomotoriska förmågor. Sådana förmågor är baserade på att tillämpa en kombination av mer grundläggande psykomotoriska förmågor, såsom hand-öga-koordination, multi-lem koordination, orientering och kontroll av rörelsehastighet.
De kognitiva, associativa och autonoma stadierna är de tre huvuddelarna i utvecklingen av nya psykomotoriska förmågor. I det kognitiva stadiet försöker eleven mycket medvetet styra sina fysiska rörelser baserat på sina konceptualiserade kognitiva idéer, vilket vanligtvis resulterar i långsamma och obekväma rörelser. Det associativa stadiet innebär mindre eftertanke och kännetecknas av en ökning av automatiska rörelser. I den autonoma fasen har de nödvändiga rörelserna engagerats i ”muskelminnet”, och eleven behöver inte längre tänka på dem för att utföra dem. Eleven kan fortfarande förbättra och förfina de inlärda rörelserna genom övning, så det är inte nödvändigt att uppnå perfektion första gången.