Psykodynamisk terapi bygger på klassiska psykoanalytiska modeller utvecklade av personer som Sigmund Freud. Det behöver inte bara vara freudiansk terapi, och några andra former av psykodynamisk terapi inkluderar jungiansk terapi och adlerisk terapi. Oavsett vilken teoretisk inriktning terapeuten har, finns det vissa saker gemensamt med denna terapiform.
Det är viktigt att inse att det finns vissa skillnader mellan psykoanalys och psykodynamik. För det första uppmuntras endast personer som är utbildade i psykoanalys att kalla sig psykoanalytiker. Vilken terapeut som helst kan utöva psykodynamisk terapi. För det andra kan terapeuter använda psykodynamik med andra modeller. De kan till exempel integrera viss kognitiv beteendeterapi med freudianskt arbete.
För det mesta är målet i psykodynamisk terapi att låta personen komma åt det omedvetna så att han eller hon kan komma överens med de förträngda tankar och känslor som påverkar beteendet, eller alternativt att lära sig saker som missats när utvecklingen stoppades av trauma. Terapeuten i denna miljö ska undvika att låta sin personlighet påverka klienten och kommer specifikt att undvika att göra personliga uttalanden. Faktum är att terapeuter kanske inte säger så mycket och de kanske inte ens möter klienten. Kunder kan använda den typiska ”soffan”, även om detta inte alltid är fallet.
För terapeuten kan det vara svårt att hålla personligheten utanför ekvationen, men ett sätt att göra detta är att inte svara på personliga frågor. En klient kan fråga en terapeut om han eller hon är gift, vilket terapeuten kan svara: ”Vad får dig att fråga det?” Terapeuten använder i huvudsak ifrågasättande för att hålla klienten fokuserad på sig själv.
Ändå beror denna form av terapi ofta till viss del på överföring, på att klienten projicerar sina känslor på terapeuten. Terapeuten är inte tänkt att motförflytta, men det förekommer fortfarande ofta. Det finns olika skolor om huruvida det är möjligt för terapeuter att undvika att ta med en del av sig själva i psykodynamisk terapi eller ibland projicera sina egna tankar och känslor på sina klienter. Målet är dock inte att låta detta störa klientens sökande efter förståelse och utveckling av sig själv.
Den vanliga modellen för denna form av terapi är att klienter kommer att tillbringa minst ett par år att träffas minst en gång i veckan för att arbeta med en terapeut. Det finns också en modell som kallas kort psykodynamisk terapi, där terapi sker under en kortare tidsperiod. Terapeuten måste hålla fokus på det personliga arbetet. Denna korta form av terapi kan vara effektiv för vissa människor, eftersom man tror att många människor som påbörjar denna process kan fortsätta själva efter ett tag och fortsätta på en väg mot självutveckling eller självuppenbarelse utan hjälp av en terapeut.