Psykiatrisk samsjuklighet uppstår under en diagnos av en legitimerad psykiater. I allmänhet refererar det till fall där en patient diagnostiseras med en psykisk störning tillsammans med ett annat hälsotillstånd. I modern tid omfattar denna diagnos vanligtvis två eller flera distinkta psykiska störningar. Kriterier för psykiatrisk samsjuklighet härleds vanligtvis från diagnostiska manualer, även om fenomenet är kontroversiellt i vissa yrkeskretsar.
Samsjuklighet som en erkänd yrkesterm existerade inte riktigt före 1970-talet. Ordet användes faktiskt först i det medicinska samfundet. I denna egenskap beskrev samsjuklighet fall där en patient kan få en initial medicinsk diagnos, och under eller efter denna diagnos också utvecklat en annan medicinsk svårighet. Till exempel kan en patient ha högt blodtryck förutom ett sår.
Psykiatriker antog snart termen som en referenspunkt. Ibland skulle termen syfta på ett psykiskt tillstånd som existerade vid sidan av ett fysiskt tillstånd. Modern psykiatrisk samsjuklighet refererar vanligtvis till samexisterande psykiska störningar. Som sådan användes termen för fall där en psykiatrisk patient uppfyllde diagnoskriterierna för mer än en erkänd psykisk störning. Ett ord för ett sådant fenomen blev nödvändigt eftersom fler psykiatriska patienter fick dubbla diagnoser.
Fall av psykiatrisk samsjuklighet bestäms vanligtvis av traditionella psykiatridiagnoser. Som sådan blir psykiatriker bekanta med symptomologin och kriterierna för olika psykiska störningar som beskrivs i professionella manualer som Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Sådana diagnoser nås ofta genom patientintervjuer och medicinskt utvecklade testutvärderingar. När mer än ett tillstånd är inblandat kan en patient få en primär diagnos med ett sekundärt tillstånd. Om psykiatern anser att båda störningarna är lika framträdande, får varje störning lika stor vikt och utmärkelse.
Att studera psykiatrisk samsjuklighet är viktigt inom mentalvården eftersom vissa tillstånd uppstår tillsammans i en stor andel av fallen. Genom att förstå varför dessa kopplingar existerar kan psykiatriker bättre lokalisera det gemensamma ursprunget till dessa tillstånd och utveckla mer effektiva terapeutiska metoder. Faktum är att psykiatriska störningar ofta kategoriseras i större grupper på grund av deras gemensamma egenskaper. Till exempel kan en patient få diagnosen både tvångssyndrom och panikångest, som båda erkänns som ångeststörningar.
Forskning tyder på att över hälften av psykiatriska patienter har psykiatrisk komorbiditet för minst två tillstånd. Vissa kontroverser finns dock över termen. Kritiker hävdar att det som vissa psykiatriker diagnostiserar som separata tillstånd faktiskt kan vara olika aspekter av samma tillstånd. Många psykiska störningar har liknande symtom, och listan över psykiska störningar som ingår och exkluderas i officiellt erkända psykiatriska diagnosmanualer förändras ständigt. Resulterande diagnos eller överdiagnostik kan potentiellt leda till ineffektiva eller kanske till och med skadliga behandlingsmetoder, särskilt när läkemedel är inblandade.