Peroxiredoxiner är en grupp av proteinbaserade antioxidantenzymer som finns i en organisms celler. Dessa enzymer underlättar signaltransduktionen i organismens celler, vilket orsakar ett fysiologiskt svar på organismens cellulära nivå. Enzymerna kontrollerar också peroxidnivåerna som finns i celler, genom att kontrollera andra proteiner som kallas cytokin, som i slutändan producerar cellernas peroxid.
Forskare har fastställt att peroxiredoxiner utför flera vitala funktioner i däggdjursorganismer. Faktum är att laboratoriemöss som har låga eller inga peroxiredoxiner närvarande i blodtillförseln har drabbats av anemi såväl som hemopoes eller blodfödda cancerformer. De lägre mängderna av enzymet kan också effektivt förkorta livet för vissa labbmöss genom att göra dem mer mottagliga för infektion eller sjukdom. Andra labbmöss lider av oxidativ stress, eller deras kroppars oförmåga att ta bort gifter från syret som tillförs cellerna.
Andra vitala funktioner som äger rum hos däggdjur och andra organismer kontrolleras eller underlättas av peroxiredoxiner. Till exempel skyddar enzymerna som finns i växter mot oxidation i cellerna som ingår i växtens fotosyntessystem. Hos däggdjur reglerar enzymerna händelser som celldöd, produktion av nya celler och överföring av impulser från en cell till en annan.
Nivåerna av peroxiredoxiner som finns i en organisms celler regleras av förändringar i fosfatnivåer eller oligomernivåer i organismen. Enzymnivåer i en organism kan också påverkas av alla kemiska reaktioner i organismen som förändrar oxidationstillståndet hos atomer, till exempel när kol oxideras och producerar koldioxid. En organism fortsätter att återvinna enzymerna i sina celler, snarare än att ständigt producera nya enzymer.
Enzymerna i peroxiredoxinfamiljen kan hittas inte bara i däggdjur, utan även i andra organismer. Däggdjur producerar sex olika typer av enzymerna i familjen, medan E. coli endast producerar tre olika typer. Hos däggdjur kan enzymerna utgöra upp till en procent av den totala mängden proteiner som finns i en organisms celler.
En organisms kropps ”klocka” eller dygnsrytm regleras också av de peroxiredoxiner som finns i cellerna. Dygnsrytmen är den 24-timmars biologiska klockan som driver fysiologiska och beteendemässiga funktioner i olika organismer, inklusive i däggdjur och växter, som är oberoende av miljösignaler som när solen går upp eller går ner. Även om andra element i en kropp bidrar till dygnsrytmen, har forskare fastställt att dessa enzymer har reglerat dygnsrytmen hos däggdjur längre än något annat känt element.