Ozonskiktet är en del av jordens atmosfär som innehåller relativt höga halter av ozon, O3. Jordens atmosfär består av många olika lager och består främst av kväve, där syre är det näst vanligaste grundämnet. Ozonskiktet är viktigt av flera skäl, men framför allt för att det hjälper till att skydda livet på jorden från skadlig ultraviolett strålning.
Ozon i sig är en speciell form av syre, där tre atomer i grundämnet har bundit samman. Det är giftigt för människor att andas direkt, och det anses vara en förorening om den finns nära jordens yta. Namnet kommer från ordet för den speciella lukt som den förknippas med, som uppstår under åskväder.
Ozonskiktet har, liksom själva jordens atmosfär, ingen exakt gräns. I allmänhet ses det som ett lager av gaser 10 till 20 miles (15 till 35 km) över jordens yta. Koncentrationen av ozon i lagret är hög i jämförelse med någon annanstans, men den är fortfarande relativt låg. Även i de mest tätt koncentrerade delarna utgör ozon bara några få delar per miljon.
Ozon är särskilt viktigt för människor eftersom det har den unika egenskapen att absorbera ultraviolett strålning. Det finns tre huvudtyper av ultraviolett (UV) strålning, känd som UV-A, UV-B och UV-C. När det fungerar korrekt tar detta atmosfärslager bort UV-C-strålning helt, som är den mest skadliga för människor. Det minskar också drastiskt mängden UV-B som når jordens yta – UV-B är den strålning som är ansvarig för många typer av hudcancer och solbränna.
På 1970-talet blev det uppenbart att ozonskiktet sakta höll på att försvinna. Man upptäckte att detta var ett direkt resultat av att användningen av vissa katalysatorer släpptes i stora mängder av människor. Ett antal länder tog små steg för att minska utsläppen av dessa katalysatorer – särskilt klorfluorkolväten (CFC) – men stegen var generellt sett ganska begränsade. 1985 upptäcktes dock ett enormt hål i ozonskiktet ovanför Antarktis.
Hålet gav den nödvändiga drivkraften för en världsomspännande rörelse för att skydda detta lager av atmosfären. Inom två år efter upptäckten ratificerades Montrealprotokollet, vilket kraftigt begränsade produktionen av ozonnedbrytande föreningar. I mitten av 1990-talet hade användningen av ozonnedbrytande föreningar minskat drastiskt och ozonskiktet var på väg att återhämta sig.
Även om atmosfären fortfarande är långt under sina historiska nivåer av ozon, verkar dess utarmning ha avtagit dramatiskt, och den mest omedelbara faran verkar ha passerat. Ozonskiktet fungerar som ett gripande exempel för många människor på att världens nationer är kapabla att vidta relativt snabba och konkreta åtgärder inför en annalkande global katastrof.