”Ondskans axel” är en term som används för att beskriva länderna Irak, Iran och Nordkorea. Frasen introducerades av president George W. Bush i hans tal om State of the Union den 29 januari 2002. De tre länderna grupperades som hot mot USA kapabla till terrorism och kärnvapenattack.
Talskrivaren David Frum utvecklade frasen och beskrev Irak, Iran och Nordkorea i det skriftliga talet som en ”hataxel”. Termen ändrades sedan under det muntliga talet av George W. Bush till ”ondska”. Frasen byggde på det historiska exemplet på de amerikanska fienderna under andra världskriget, axelmakterna: Tyskland, Japan och Italien.
Frasen ”Ondskans axel” utvecklades av Frum för George W. Bush som ett sätt att argumentera för krig vältaligt och kraftfullt. Frum drog på exemplet från president Franklin Roosevelts tal den 8 december 1941 till Förenta staternas folk som ledde dem in i krig. Han använde denna fras för att representera den växande kulturen av kärnvapenfiender som USA står inför, och var främst i Irak. Termen utökades till Iran och Nordkorea av Bush och Frum med målet att förhindra dessa regimer från att hota Amerika och dess allierade.
Termen användes för att peka ut dessa gemensamma fiender till USA och samla landet till stöd för kriget mot terrorismen. Iran, Irak och Nordkorea porträtterades av Bush under Unionens tillstånd som innehavare av kärnvapen, och de slogs ihop som huvudanstiftare i terroristaktioner och attacker. Många har kallat detta tal för en motivering av George W. Bush för hans krig mot terrorismen, medan andra såg det som ett starkt uttalande från presidenten som svar på växande fientligheter från Iran, Irak och Nordkorea.
Bush, i sitt tillståndstal, fördömde ondskans axel som totalitära regimer som lagrade massförstörelsevapen. Han kritiserade dessa länder för att de förnekade deras folks frihet, förkastade internationella inspektioner och odlade nervgas och mjältbrand. Bush illustrerade de tre länderna som en allvarlig och växande fara.
Under åren efter tillståndstalet har några försökt lägga till länder på listan, inklusive Kuba, Libyen och Syrien. När talet hölls 2002 var det dock menat som en tydlig varning av George W. Bush mot Irans, Iraks och Nordkoreas agerande.